Om att ge sig själv tillåtelse
På frågan om hur hon hittade sin unika 'röst’ som författare, föreläsare och entreprenör, svarade Kris Carr att det ’inte handlade så mycket om att hitta sin röst som om att tillåta sig att ha en.’
Det landade verkligen i mig. Jag insåg att det är något jag inte gjort. Jag har liksom, omedvetet, väntat på att nån annan (oklart vem) ska ’ge mig tillåtelse’ att helt och hållet göra min grej.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hörde det där och insikten landade. Men jag tror det hänger ihop med det som hände innan mitt ’blogginlägg’ på Facebook i september förra året. ’Post-audition’, när nåt gick sönder och samtidigt blev helt. Och jag bestämde mig för att ’gå in genom dörren och kasta mig ut’. Nånting klickade på plats och jag tog ett beslut: Nu slutar jag vänta. Jag gör det. jag har inget att förlora. Det blev viktigare för att mig att göra verklighet av allt som verkar vilja uttryckas genom mig än att bry mig om vad ’andra ska tycka’.
Det har varit ganska spännande att se hur många idéer som gör sig påminda när dom på nåt sätt förstått att jag nu har bestämt mig för att ta dom på allvar. Dom liksom trängs i huvudet och vill påkalla uppmärksamhet på alla möjlig sätt. Gamla och nya om vartannat. ’Ta mig!’ ’Välj mig!’
Jag inser hur mycket energi jag har lagt på att ’hålla mig själv tillbaka’. Det kostar på mer än man tror att ’hålla sig under radarn’. Nu vill jag lägga den energin på att skapa istället.
Visst har jag gjort saker. Projekt som krävt mod och envishet. Min soloföreställning är ett sånt. Och det har varit fantastiskt. Jag vågade! Och samtidigt superläskigt och ganska utmattande. För under ytan har jag haft kvar mina små ’sabotörer’ som ville bromsa och inte alls tyckte att jag skulle kliva fram och åbäka mig. Mina gamla följeslagare: Tvivel, Håglöshet, Ångest och Prokrastinering,. Så jag fick envisas. Och framhärda. Och blev ganska utmattad.
Men den lömskaste av energitjuvarna i ’sabotörgänget’ är riktigt lurig. Hen klär liksom upp sig och låtsas vara lite ’fiiinare’ än dom andra. Förklädd till dygd. Men egentligen är det samma gamla rädsla fast i väldigt snygga skor: Perfektionism. (som författaren Elizabeth Gilbert säger: ’Perfectionism is just fear in really good shoes’) Den eviga ursäkten för att aldrig lansera, producera eller kreera något. ’När den är perfekt kan jag släppa den’. ’Inte riktigt än.. snart..’ Vi tror på nåt sätt att bara det blir perfekt så kan ingen komma åt mig, kritisera, såra. Kruxet är bara att det ’perfekta’ existerar inte i den här världen. Inte det som mitt överaktiva mind kallar ’perfekt’ iallafall. Det är bara en ursäkt. Och under tiden som vi strävar efter att först bli perfekta innan vi kan presentera nåt, riskera nåt; leva, så missar vi att uppleva allt det som pågår under tiden. Allt det sublimt operfekta och vackra som är livet. Som kräver närvaro och acceptans för att upplevas.
Så.. att ge mig själv tillåtelse att bara släppa på har inte varit självklart. Att ge mig själv tillåtelse att skapa det som vill bli till och ta upp kreativt utrymme innebär att jag samtidigt måste tillåta att det jag släpper ifrån mig inte är perfekt. Aldrig kommer bli. Det är vad det är. Och det är väldigt mycket jag.
Och för att kunna gör allt det jag vill så måste jag acceptera allt det jag är. Och låta mig själv vara. Om det ska funka. Och vara kul. För även om jag tar konst på största allvar så behöver det ju inte vara så allvarligt. Människan är en oändligt kreativ varelse. Född att skapa. Hela tiden. Jag tror vi skapar våra liv. Och då blir ju den största kreativa akten helt enkelt att leva. Och det gör vi ju allihop. Vilket isåfall gör oss alla till konstnärer, oavsett vilket yrke vi har.
Alltså har jag beslutat mig för att det får gå som det går. Jag har varit ute på ett långt sökande efter både mig själv och min kreativa plats. Kanske samma sak. Jag kan göra det laddat eller lätt. Inte utan hårt arbete och beslutsamhet. Men med lekfullhet och lite självdistans. Vad är alternativet? Mycket tråkigare!
Så oavsett hur det går, så har jag härmed gett mig själv tillåtelse att skapa vad jag vill och vara den jag vill. Att inte vara perfekt. Att få falla och resa mig igen, om det skulle behövas. Jag har gett mig själv tillåtelse att ha en röst och börja bygga en plattform där alla mina knasiga idéer kan få plats. Mitt intellekt förstår fortfarande inte varför min själ envisas med att börja designa malas, men det har slutat att göra motstånd. Så nu kör jag. Idag lanserar jag min hemsida med en första kollektion malas och en blogg.
I mina drömmar möts alla mina uttryck i det här kreativa rummet och jag börjar förstå att inget av det jag gjort i mitt yrkesliv har varit ’förgäves’. Allt börjar falla på plats nu och kanske kan dom olika uttrycken befrukta varann? Jag hoppas det. För mig är dom som olika grenar på samma träd. Strängar på en harpa. Delar av samma kärna; samma helhet.
Och jag litar på att allt det jag gjort i mitt yrkesliv och älskar att göra; sjunga och skådespela, finns kvar. Dyker upp i nya former. Jag har vilat mig lite från ’Branschen’ som jag har kallat den och det har gett mig ny lust, utan förväntningar. Teater. Film. Musikal. Performance. Jag älskar er allihop. Och jag finns här. Är det meningen så blir det. Och egna idéer, som kanske snart får en syl i vädret, trängs i huvudet. Kanske blir det nya samarbeten tack vare dom ?
Men just nu designar jag tydligen malas, gör min hemsida och skriver blogg. Och jag inser att jag måste börja lyssna på dom idéer som vill mest och ge dom liv först. Då tror jag att jag får energi till all annan längtan som trängs i mig.
För allt får finnas. Och nu har malasen och den här hemsidan hojtat länge nog. Ja, jag hör. Kolla, nu gör jag det.
Jag ger mig själv tillåtelse.