Trappuppgångsvardagsrum

Trivsel. Möten. ’Bryta bröd’ tillsammans. Eller ses över en kopp kaffe. Ställen att mötas. Vackra, hemtrevliga miljöer. Värme. Platser som uppmuntrar till möten.

Tänk vad viktigt det är för oss människor. Jag insåg det idag, när vi gick en sväng till asylboendet under språkkafét som är varje måndag eftermiddag. Jag, mamma och pappa gick över för att se om vi kunde vara till nån hjälp.

Inte förrän nu har jag haft riktig tid och möjlighet att kliva fram, så jag har bara varit på boendet några gånger. Nu har det gått ett tag sen alla kom dit, hösten har slagit till och den ovissa framtiden hänger i luften. Dom som fortfarande inte vet var dom hamnar lever i stor ovisshet. Och en overksamhet som jag gissar är extremt stressande. Den känns lite när man kommer in i byggnaden. Det vilar en sorts trötthet över stället och idag slog det mig också hur otroligt torftig miljön är.

Visst, dom boende har tak över huvudet. Små rum med våningssängar. Och dom har tre mål mat om dagen. Allt praktiskt är omhändertaget. Det är bra. Det är ofantligt mycket bättre än att befinna sig mitt i ett krig, kanske utan husrum och mat. Och jag känner deras tacksamhet över att vara här.

Men nånstans blir jag förstummad över hur lite omsorg det läggs på att skapa någon form av trivsel och värme i lokaler som dom boende är hänvisade till dygnet runt. Jag förstår att trycket är stenhårt med tanke på hur många som behöver en fristad, och att allt kostar pengar, men det jag pratar om hade inte kostat så mycket. Lite tyg till gardiner och en soffa till att börja med? Lite fler platser att sitta på? Ett bord att ställa kaffekoppen på. Platser för samvaro och avkoppling.

Nu finns antingen den kala matsalen eller den ännu kalare övre avsatsen i trapphuset att välja på. Där finns några stolar att sitta på. Det är allt.

Och jag har kommit att inse att dom så kallade ’mjuka värdena’ är så oerhört värdefulla. Svåra att mäta kanske, men så viktiga tror jag. Vi människor verkar ha ett otroligt starkt behov av att skapa en hemkänsla var vi än kommer och vi vill kunna erbjuda något.

Det blev så tydligt när vi var på väg hem och gick från matsalen där vi hängt med barnen och en volontär från trakten som hjälpte dom att göra garnbollar. När vi passerade trapphuset träffade vi våra vänner från Svensk fika igår. Dom verkade skina upp när dom fick se oss och ville att vi skulle stanna. Dom ville bjuda på något. -Kaffe? -Te? Vi tackade ja och plötsligt trollades fler slitna stolar fram och en förvandlades till ett bord. Vi erbjöds sittplats och strax dök en kaffebricka med tre koppar upp. -Socker? -Mjölk?

Plötsligt satt vi inte i en trappuppgång längre. Den förvandlades till deras vardagsrum. Vi började prata om allt möjligt, fick höra mer om deras bakgrund. Fler dök upp och vi hade en trevlig stund i deras ’trappuppgångsvardagsrum’. Dom hade inte så mycket att erbjuda, men ville bjuda på kaffe. Det kändes som en ritual på något vis.

Jag tror vi behöver det. Vi människor. Dela ritualer. Vi älskar att bonda. Älskar samvaro. Genuina möten. Jag tror det är en del av vår grund. Det verkar ju som att något av det värsta som kan drabba en människa är att bli utstött ur gemenskapen.

Jag tror bonding är livsviktigt för vår hälsa. Särskilt i ovissa tider. Och finns det inga självklara mötesplatser, eller trivsel, så skapar vi det. Så gott vi kan. Vi trollar med några stolar och en enkel kaffebricka i en trappuppgång. För att få en anledning att sitta ner med varandra och mötas.

Vad häftig den här världen kommer bli den dagen vi alla inser värdet i dom där ’mjuka’ detaljerna som nu rationaliseras bort. När vi förstår att skönhet är healing och att samvaro är hälsa och ger det lika mycket tyngd som funktion och praktiska detaljer. När vi inser att den satsningen betalar sig tusenfalt.

Wow. Den världen tror jag på.