Om att våga vila

Livet är magiskt.

Idag känner jag så. Jag känner mig så privilegierad. Jag får sitta här i min runda säng, min älsklingsmöbel från lägenheten i Hornstull, som har hamnat i ett hörn av vår ’sal’, för att det ibland är så härligt att kunna sova framför brasan. Jag sitter här i en solfläck och läser ’Womens bodies, Womens wisdom’ av Dr Christiane Northrup och dricker vårt dagliga morgonte; yerba mate tillagat i en fransk pressobryggare och njuter. I fåtöljen bredvid ligger Stina, vårt högt älskade lilla rackarkatt, och snusar efter en natt på vift.

Igår hade jag min första dag ensam i huset på ett tag. L är upp i Norrland på en 10 dagars turné och jag har 10 dagar med väldigt lite fasta planer. Äntligen tid att fortsätta jobba med mitt företag, mina malas; jag har beställningar att göra och nya modeller att utveckla. En konsert med L jag behöver repa för. Kvitton att sortera och skicka till revisorn. Mail att skicka. Möten att boka. Och en massa annat.

Men igår blev jag kvar i Youtube-land. Hela dan. Heeeela dan! Jag var dödstrött. Fick aldrig nån impuls att ’sätta igång’. Min stora issue i livet. Som det verkligen är dags att läka. För när jag ’aldrig kommer igång’ utan istället flyr in i en tv-serie eller ett Youtube-maraton (även om jag alltid tittar på kloka människor som lär mig bra saker), så brukar Skammen och Självföraktet komma som två extremt deppiga brev på posten. Och ja, även igår var dom där och slog sina lovar.. För det är väl ändå makalöst slött att bete sig sådär?

Men den här gången var det lite annorlunda. Dom senaste månaderna har jag prövat ett nytt grepp. Jag har envist fokuserat på det enda ’motgift’ jag kommit på när Håglöshet, Skam och Självförakt slår till: Att möta dom med acceptans och självkärlek. Och långsamt har det börjat ge resultat. Jag har insett att det måste ligga något djupare bakom det här makalöst envisa mönstret av prokrastinering och att det enda sättet att lösa upp det är möta det. Dyka ner i det. Stanna med det och alla känslor som kommer upp. Och acceptera.

Det har gått gradvis. Första gången jag lyckades bryta skam-och skuld-mönstret var för några veckor sen. Det var ett första steg. För det fanns en liten men avgörande skillnad: Att det då var precis efter mitt galet intensiva dubbeljobbar-race med två projekt samtidigt och t.o.m. med min Inre Kritiker/Slavdrivare höll med om att en dag eller två av vila var helt OK. Jag BESTÄMDE innan att det var Officiell Vilodag och sa till mig själv. Idag får du bara vila, Anna. det är faktiskt din uppgift. Du FÅR titta på hur många avsnitt du vill. Du behöver inte ens gå upp ur sängen..' Och då var det lättare. Enligt det gamlas ’Lutherska synsättet’’ hade jag ’förtjänat’ ledigt genom att ’göra rätt för mig’ innan. (Det var dessutom en lördag. Och då FÅR man ju vara ledig. För det är ju 'dom vanliga människorna'.. ;) Men ändå. Ett litet framsteg.

Igår trappades utmaningen upp. På ytan blev det vad min Inre Kritiker/Slavdrivare föraktfullt skulle kalla: En ’typiska Anna-dag’. Jag hade nämligen en annan plan. Mitt huvud hade bestämt att det var en ’rensa-kvitton-dag’, men det gick bara inte. Och dagen gled iväg, enligt mitt gamla mönster. Jag var helt slut och kände det som om jag inte ens kunde sätta ihop två tankar efter varann. Så jag släppte till slut taget.

Och nånting kändes annorlunda när jag väl hade gjort det. Skammen och självföraktet fick inte riktigt napp.. Jag inser att jag sakta har förändrats under dom månader jag provat den väldigt konkreta formen av självkärlek som helt enkelt innebär att jag varje gång jag möter mig själv i en spegel, möter min egen blick och säger: 'Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen. Precis som du är.'

I början kändes det ju extremt töntigt, får jag säga. Och osant. Totalt ljug, faktiskt. Men jag unnande mig att strunta i det. Jag bara gjorde det och det blev en vana. Och något har, märkligt nog, sakta börjat förändras.

Så när jag ’tappade greppet om min dag’ igår, kunde jag se att det kanske fanns en anledning. Att jag BEHÖVDE vila? Häromdan hade jag och L en fantastisk röjardag som började vid 6 på morgonen. (En ’köttar-dag, som vi kan säga i Göteborg) Den började med hantverkarbesök och fortsatte med att vi rensade ut i alla utrymmen i uthuset, tömde garaget på massor av skräp och tog bort den jättestora rishögen i trädgården och körde två jättesläp till tippen. Sen tog vi emot tre kubik ved i två jättekassar som vi tömde och la i en stor hög i den nystädade vedboden. Ett hyfsat dagsverke.. Och så lite för lite sömn på det nätterna som följde. Så det kanske fanns anledning att vila?

Jag vet att dom allra flesta av mina vänner, släktingar och kollegor, liksom dom flesta ute i samhället, inte har möjligheten att ta en vilodag sådär. Dom är mitt i racet. Små barn ger liksom inte utrymme för spontana vilodagar på det sättet. Speciellt inte om du ska jobba heltid samtidigt och lägga till lite aktiviteter på det. Dom flesta arbetsplatser har inte det utrymmet i sina scheman. Så det finns inte tid. Vadå återhämtning? Livet matar på.

Under mitt dubbeljobbar-race förra månaden kunde jag känna det där tempot igen. Jag var tvungen att bara fortsätta och fortsätta. Planera. Prestera. Leverera. Använda varje vaken minut på att arbeta för att ens ha en suck att få ihop det. Och så verkar dom allra flesta leva. Hela tiden. På ett plan var det en fantastisk känsla att känna min kapacitet, att jag fortfarande kan om jag måste. Det var kul och det gick bra! Men jag kände också att det inte var sunt. Inte i längden, Och att även om jag hållit på så tidigare i livet, så är det nånting i min kropp som säger stopp nu. Det går till en viss gräns, men den sortens tempo kräver, iallafall för mig, att jag tillfälligt stänger av nånting, en signal från mitt inre som skriker; Återhämtning! Jag har fortfarande inte lärt mig att hålla det tempot under längre tid och göra det hållbart.

Under dom år som gått sen mitt liv vändes upp och ner efter Det Stora Uppbrottet, så har jag känt en tilltagande trötthet, som kulminerade för några år sen. Inte i utbränning, tack och lov, men jag var definitiv ’vidbränd’ som jag hörde Babben Larsson kalla det. Det där drivet jag hade innan, behovet av mental kontroll och den totala avstängningen av känslor och brist på respekt för min egen rytm och behov av återhämtning gick inte att upprätthålla. längre. Kroppen började säga ifrån.

Sen dess har jag varit ute på en vindlande vandring i sökandet efter MITT uttryck, mitt sätt att skapa och leva mitt liv och ofta har jag misströstat. Men nu börjar jag känna hopp. Jag kan skymta ljuset. Flytten hit ut till vårt vänliga hus på landet bland träd och hästar och chansen att få lyssna in mig själv och börja skapa min egen plattform har fått saker att börja falla på plats.

Insikten om att jag inte har någon längtan efter att bli mamma i det här livet (i traditionell mening) har befriat mig från en stor tyngd. Nu kan jag börja skapa ett liv som JAG vill ha. Tillsammans med L, som jag har så galet kul med. Och i det livet får jag göra som jag vill. Det känns fortfarande osannolikt, men så är det. Jag får skapa mina egna regler. Det finns, faktiskt, inga rätt och fel. Förtrollningen börjar släppa..Det finns (vad jag vet) inga lagar som säger att vi MÅSTE jobba måndag till fredag, 9-17, eller att det är en dygd att vara konstant uppbokad. Vi måste ingenting. Men jag tror samtidigt att vi behöver ta ansvar för våra egna liv och vår försörjning för att må bra. Och jag tror helt och fullt på att vi alla har något att bidra med. På sitt unika sätt. Och jag vill bidra. På på mitt sätt. Och det kanske innebär att jag behöver bygga in min återhämtning helt annorlunda än många andra? Och att det är OK?

Mitt sätt kanske är att våga gå utanför boxen och söka nya vägar? Jag har redan gjort ett stort val som skapat utrymme för det. Jag känner att mitt sätt att skapa i det här livet ska ta sig ett annat uttryck än att bilda familj. Och jag tar ansvar för det valet. Så jag har tid som många inte har och den har jag lagt på att forska, inser jag. Jag försöker förstå, först hur jag funkar och sen hur jag och i förlängningen mina medmänniskor ska kunna leva liv som vi mår bra av. Autentiska liv. Hållbara liv i ett hållbart samhälle och en hållbar värld. För jag tror det är så. Det börjar med individen och när vi uppnår acceptans och balans i våra egna liv, så kan vi dela med oss.

I sökandet efter min egen rytm och mitt eget sätt att skapa har jag hittat en, tror jag, väldigt viktig pusselbit: Den kvinnliga kraften och bristen på den i mitt eget liv och i världen. Den Feminina grundenergin, Yin, finns inom oss alla, precis som den Maskulina, Yang, gör. Den energi som står för kreativitet, receptivitet, intuition, samarbete och respekt för Moder Jord. Och jag tror att när den kraften inte respekteras utan istället förtrycks så uppstår den obalans vi ser i världen idag.

Det här undertryckandet har pågått så länge att det på många plan tycks helt omedvetet. Det sträcker sig från uttalat kvinnoförtryck hela vägen ner till att vi kvinnor själva har internaliserat det. Som jag ser det är hela samhället så marinerat i den här livssynen att vi inte ser att det tar sig långt djupare uttryck än konkret ojämlikhet mellan könen. (och den finns fortfarande även i vårt, på mänga sätt jämlika land). Det går så djupt att vi inte ens märker vad vi gör. Och det går ut över alla, inte bara kvinnor. När vi hamnar i att enbart mäta vårt värde i prestation, i tävling och jämförelse; när vi ser världen som mekanistisk och andra som separerade från oss och jorden som vår att styra över och utnyttja; då tappar vi bort oss själva. Den maskulina kraften är fantastisk på att ställa in riktningen, tänka framåt och få saker gjorda, men utan den feminina som balanserar upp den kan den bli hård och okänslig. Vi hamnar i våra huvuden och glömmer lyssna till vår intuition; till våra kroppar och känslor och den djupa visdom som finns där. Och då kör vi slut på oss. Och för att dra det till sin yttersta spets: Vi gör slut på varandra och vår planet.

Så att stanna upp och börja lyssna inåt är kanske inte höjden av slöhet eller flykt? Utan första steget mot att uppnå balans? Bara för att världen beter sig galet behöver ju inte vi göra det? Kanske finns det oändlig visdom i den där lilla, i början nästan ohörbara, viskningen inom dig som säger: ’Stanna upp en stund. Lyssna. Vila. Våga tro att du är en älskad del av något större; en kärleksfull kraft som skapar världen och som gärna vill guida dig på din väg genom livet. Du behöver inte klara allt själv. Allt du behöver göra är att bli stilla och lyssna.’

Att våga gå på tvärs mot allt som skriker: Mer! Snabbare! Gör, gör, gör! Och lita på att det som måste göras blir gjort. När det ska. Att livet är mer magiskt och mystiskt än någon av oss kan omfatta med våra små intellekt.

Och då kanske det är OK att lyssna när livet viskar: ’Vila idag. Så har du en helt ny kraft att ösa ur imorgon. Och då visar jag dig vilken väg du ska gå, om du lyssnar.’ Och även om inte alla just nu kan unna sig en hel dag, eller ens en timme, så kanske det finns sätt? Små stunder. En djup inandning av närvaro i solen. Ett yogapass. 5 minuters meditiation på bussen? Kanske sovmorgon istället för ännu en 'aktivitet'? Att börja prioritera sig själv och sin återhämtning innan väggen är där. Och den prioriteringen tror jag alla vinner på. Vi själva, våra familjer och vänner, liksom världen i stort.

Så kanske är det OK att släppa kravet på logik, driv och struktur i varje stund och istället börja lyssna inåt och släppa fram den där mjuka, irrationella, och organiska kraften som kallas den Feminina, och låta den leda lite mer? Kanske inser vi att vi i förlängningen får mycket mer gjort och har mycket mer att ge andra , om vi ger plats för både vila, lek och lust i processen? Kanske är det dags att sluta slå på oss själva för att vi ibland behöver ta det lite lugnt?

Igår hade jag en dag som en del av mig själv fortfarande inte riktigt 'godkände', men mitt eget fördömande hade mildrats. Nåt har skiftat, Jag börjar känna en ny sorts kraft vakna i mig, och en möjlig, ny väg att göra saker. Helt enkelt: Om jag vågar släppa taget och vila när min kropp verkar vilja det (i mån av tid, då) så kanske jag får gjort mycket mer när det är dags? Idag känns det så.

Så ta din vilostund , Anna mot allt ’förnuft’, och sitt här en stund i din solfläck och läs och skriv tills du får en ny impuls att göra något annat. Och lita på att det du är här för att göra kommer bli gjort och att just vilan ibland är det mest 'effektiva' sättet att komma vidare.

Till att börja med kanske jag ska publicera den här texten, som tydligen ville bli ett blogginlägg..? ;)