ETT OSKRIVET BLAD
Oktober. Nu är du här. Jag har längtat. Längtat efter dina öppna ytor. Obruten tid. Oskrivet blad.
Också pirrigt. Mina gamla mönster av rädsla och brist-tänk vill göra sig hörda. Jag hör, noterar men väljer att inte gå in i det rummet. Jag vet att det är grått och trist och utan utgång. Det har jag äntligen lärt mig. Och det är, jämfört med tidigare, bara viskningar nuförtiden.
Men jag stänger heller inte till. Jag sitter med den där rösten. Men den där känsla som vill göra sig påmind. Säga nåt: Obehaget, olusten har ett budskap. Det vill upp till ytan för att ses och höras och förlösas. Och jag har längtat efter tid att få göra just det. Så jag börjar här. Med att skriva igen. Har längtat efter den här stunden på morgonen. Efter tid att genom skrivandet få reflektera och smälta. Och kanske, om det känns rätt, ibland dela med mig.
Jag inser att detta är något jag antagligen måste sitta med varje dag. I detta nya kapitel. För nu har jag bestämt mig. Jag VILL ge plats till den djupaste längtan jag har. Ge plats till det liv jag vill leva. Till det som vill bli till genom mig och i samklang med andra. Och som kanske kan användas till hjälp för andra?
Och jag inser att, iallafall för mig just nu, så är att ’GE PLATS’ lika med att ’GE TID’. Att låta det som vill bli till få ta tid. Så gott jag kan.
Att inte direkt, i nån sorts rädslopress och pengastress kuta iväg och ta på mig en massa annat. Att inte direkt börja distrahera mig med skärm och saker som verkar ’urgent’, brådskande. Att istället våga stanna upp. Stanna kvar med olusten och rastlösheten och hitta igenom. Till det som är viktigt på riktigt: ’Important’. What is ’URGENT versus IMPORTANT’? Nåt jag skulle vilja titta lite närmare på….
Så jag har skissat upp en plan och tänker använda oktober till att utforska vad jag verkligen vill och ska fokusera på och till att experimentera fram det bästa sättet för mig att navigera alltihop.
Så idag sitter jag här vid min fönsteralkov som byggdes i våras och nu (äntligen) snart ska få en dyna och kuddfordral och annat som ligger på vänt bredvid symaskinen. Designad för att kunna sitta på och se ner mot sjön och för att kunna sitta vid, som vid ett skrivbord, och se ut mot hästhagen, förbi den gigantiska ’fågelbusken’ utanför fönstret.
Jag sitter här efter te, meditation, morning pages och morgonträning på min ’skrivtid’ vid datorn. En timme på förmiddagen med tid för kreativt lyssnande (’important’) INNAN kontorstiden (’urgent’) börjar. Allt enligt en devis jag lärt mig längs vägen och tänkte att det var dags att använda. CREATE before you CONSUME. Jag tolkar den lite fritt här, men som jag ser det så står den för att först lyssna till vår egen röst innan vi tar del av omvärldens ’röster’; som uppgifter, göra-listor, projekt, åsikter eller vad det nu kan vara…
Jag sitter här, den första dagen på resten av mitt liv, med en lite större klarhet. Jag har laddat för detta. Förberett för det, för jag har känt, allt starkare, att jag måste börja lyssna på och följa min inre röst nu, på ett nytt sätt. En uppväxling.
Den senaste (typ)7-årsperioden i mitt liv har varit fantastisk på många sätt. Så viktig och utvecklande. Jag har verkligen lärt mig att praktisera ytterligare en devis jag plockat upp längs vägen, nämligen Marie Forleos: ’START BEFORE YOUR READY’. Som en ’recovering perfectionist’ som Brenée Brown kallar sig, så har jag längre tillbaks i mitt liv haft ett mycket större behov av kontroll för att våga göra nåt. Ett behov av att gardera mig med eviga förberedelser innan jag vågat slänga mig ut och börja skapa något eget, sårbart och läskigt. Men till slut blev jag så utmattad på att aldrig få ur mig nåt att jag i ren ilska tvingade mig att slänga mig ut. Detta sätt var bättre än att sitta fast helt, men också enormt utmattande.
Så det fick mig att prova, sen jag flyttade hit ut, att i små steg, utan krav på perfektion, ’bara börja’. Med nåt litet, oladdat, och vara ok med att jag lärde mig längs vägen. Det är sättet jag gjort det mesta på de här senaste åren och på vägen har jag lärt mig massor och börjar öva upp min förmåga att vara ok med det okända på ett nytt sätt. Jag har också insett hur mycket jag faktiskt KAN och hur mycket korsbefruktning det finns mellan alla olika saker jag gör. Och att min inlärningskurva blir kortare och kortare för varje gång jag öppnar en ny dörr och låter nyfikenheten och lusten leda istället istället för perfektionskrav.
Så nu sitter jag här med allt det jag hittills fått med mig på vägen i en stor.. verktygslåda. Eller kanske en koffert? En sån där stor, gammaldags resekoffert… 😊 Och ser fram emot att plocka fram alltihop; erfarenheter och kunskaper och lägga ut dem framför mig och se vad jag har och hur jag vill använda alla dess verktyg just nu, i denna spännande tid.
Det känns nytt och ganska stort och otroligt spännande.
Mina önskan är att hitta bättre balans mellan att GÖRA och att VARA. Att kunna känna att jag faktiskt ’får ur mig något’ som också kan bli till inkomst. Och samtidigt hitta lugnet i mig själv och känna när det är nog. Klart för idag. Och då pröva den där spännande känslan av att vara LEDIG (!) Utan att känna en naggande oro över att ’jag måste ha glömt’ nåt…. 😉
Jag inser att det kan bli en skakig och definitivt vindlande färd emellanåt. Att jag, som jag är funtad, får vara beredd på att jag vissa dagar säkert inte har lust med nåt’ utan bara vill kolla skärm och verkligen inte träna eller skriva eller följa käcka scheman eller…
…Men en sak i taget…
Nu är det iallafall dags att kicka igång dagen på allvar. Dags att gå från ’Skriva’ till ’Admin’ i ’schemat’….. 😉 Vi får väl se hur det går…haha…
Jag avslutar med ännu en devis ur kofferten:
’PROGRESS’ over ’PERFECTION’.
Ha en fin måndag!
