DEN HELIGA CLOWNEN och det kärleksfulla skrattet
...eller Lilla Anna på nya äventyr... ;)
Ände sen jag såg föreställningen Måsen på Teaterhögskolan våren 2007, när jag gick kompletteringsåret där, har jag varit fascinerad av Teater- eller Commediaclown som uttrycksform.
Jag kände redan då att det finns något djupt existentiellt i arbetet med clown som jag inte riktigt kunde sätta fingret på, men blev förtrollad av.
För mig är det nåt med det sårbara och samtidigt skoningslöst ärliga. Total närvaro. Total satsning. All in. Allt fejkande och förställande avslöjas direkt. Sårbart, superläskigt och helt fantastiskt.
Och samtidigt kände jag en stor vördnad inför denna gamla, och för mig lite mystiska tradition, med tydliga regler och förhållningssätt. En vördnad som fick mig att, omedvetet, sätta ’Teaterclown’ lite på piedestal. Lite för stort och ’heligt’ att ge sig på hur som helst.
Men ända sen den där upplevelsen på Teaterhögskolan har nyfikenheten ändå legat kvar och surrat lite långt bak i mitt medvetande. I väntan på att plockas upp när det var dags. En liten lucka hade öppnats och jag har väntat på rätt tillfälle att kliva in i rummet där innanför och börja utforska.
Och nu var det tydligen dags. Luckan öppnades lite mer på den fina Clownfestivalen CLOWN JAM på Dielselverkstan i september. Det kändes som en tanke: Att få starta mitt nya kapitel, som har öppnats av en längtan till mer scenkonst igen, med att kliva in i det där rummet kändes helt rätt. Så jag kastade mig ut, eller i, hur man nu vill se det, och köpte biljetter.
Jag såg tre inspirerande föreställningar på lika många dagar: Gaaalet roliga 5 X Hillary med briljanta Hillary Chaplain och David Carmel som MC, Rupesh Tillu’s galna Madbeth och den magiska André och Dorine med spanska Kulunka Teatro; tror inte ett öga var torrt när salongsljuset gick upp. Har nog aldrig sett så många rödgråtna teaterbesökare i en och samma salong tidigare. En så vacker och berörande föreställning! Jag vill här också passa på att tacka Dotterbolaget för en otroligt fin festival! Förstår att det var massor med jobb, men jag hoppas det blir fler framöver.
Ovanpå dessa upplevelser gick jag på två workshops. Det var första gången sen filmskådespelarutbildningen på StDH 2014 som jag ’gick upp på golvet’ i en teaterworkshop. Låångt utanför komfortzonen, kan vi säga… Det var lite som att hoppa från tians hopptorn utan att veta hur vattnet är och sen helt enkelt febrilt försöka simma: Emellanåt läskigt, väldigt kul och enormt utvecklande.
Och det gav mycket att smälta och en längtan efter mer; efter lite mer tid och ett tryggt space att få prova clowntekniken i på riktigt och få en chans att hinna med i processen. Därför tvekande jag inte när jag såg att Karin Bergstrand, clown, regissör och pedagog, skulle ha kurs i teaterclown för scenkonstnärer på Imrovisationsstudion nu i början av oktober.
Så hela den gångna helgen har jag hängt på Söder och hoppat i ’clownbassängen’ igen! Jag har äntligen fått bekanta mig med ’den ärlighet och det kärleksfulla misslyckandet som är clownens värld’, som det står i beskrivningen av kursen. Tack Karin för en superbra kurs och tack hela gruppen för ett otroligt fint och tryggt space att jobba i! En helt fantastisk helg där jag äntligen fick dyka lite djupare i denna fascinerande värld och teknik; specifikt det som oftast kallas för Teaterclown eller Commediaclown.
Och det är kanske just det som, för mig, gör denna teknik så fascinerade: Den har sina rötter djupt ner i teatermyllan; i Commedia Dell’Arte och i den rituella masktraditionen, som jag har förstått det. Och just därför finns det något ceremoniellt och sant heligt över den, vilket jag älskar.
Under denna korta helg har jag börjat få en liiite större insikt i just denna clownteknik och äntligen fått plocka ner den från min omedvetna piedestal.
Jag har fått bryta igenom min rädsla för att kliva fram bakom skärmen, ut på det där upplysta scengolvet och stå där i röd näsa och mössa och… BARA VARA med det som dyker upp. Hela tiden kämpandes med min inre neggo-röst, men samtidigt i en trygg miljö där jag varit ok med att känna mig låst eller (hemska tanke!) ’dålig’. Och just därför glimtvis kunna bryta igenom och få kontakt! Inåt och utåt. Och när det händer känns det MAGISKT!
Jag har vågat överlämna mig till det okända i stunden och insett att jag inte går under. Jag har fått stanna med allt det där som virvlar i mig; (och kanske oss alla?) stanna med min önskan att vara intressant och rolig på scenen och rädslan för att inte vara det.
Jag har fått prova ’En sak i taget’ och nosa lite på neutralmask med alla regler som ska följas i övningen. Med fullt fokus på närvaro, att göra en sak i taget, och att verkligen GÖRA uppgiften på fullaste allvar, simultant medvetenhet om vad som händer i mig, i rummet och med uppgiften kan skapa en väldigt speciell öppenhet, ärlighet och frihet. Paradoxen med att när jag tog på mig den ’rituella’ masken, så föll min egen. Ingenstans att ’gömma sig’. Effekten för mig blev insikten om att när vi i denna övning s.k. ’misslyckas’ (= inte lyckas följa ’reglerna’=göra övningen) och samtidigt stannar i nuet, med övningen och det som sker så kan vi hitta guld.
Att stå på en scen (i en övning inför kollegor) och på ett plan fullständigt ’misslyckas’ och samtidigt ’äga det’, stanna kvar i ögonblicket, verkligen försöka lösa problemet, och då inse att det var just den sårbarheten som skapade kontakt, var för mig en sån aha-upplevelse! Det kändes faktiskt som nån sorts helande av hela mitt nervsystem. :) Och min ’inre musikalartist’, som drillats i att alltid ’täcka upp’ och rädda situationen på scenen i nån sorts ’never let them see you sweat-tradition’, såg på i pur förundran… ;) Och som en oväntad ’bonus’ kommer det förlösande och kärleksfulla skrattet… Just när jag är som mest förvirrad och har absolut noll koll, men febrilt försöker hitta tillbaka, så vrider sig mina kurskamrater av skratt. Inte ÅT mig utan MED mig. Skrattet kommer inte för att jag sökte det eller var ’duktig’ och gjorde rätt, utan för att jag gjorde s.k. ’FEL’! (Typ mindblowing för både min inre Duktiga Flicka OCH Musikalartist)
Jag antar att det är för att vi känner igen oss och skattar med oss själva och varandra, för att vi SER och KÄNNER sårbarheten; allt det vi annars försöker gömma bakom en ’cool’ fasad. För att det ÄR sjukt roligt när vi ser någon som med hela sin energi försöker ’göra rätt’ och istället ’tappar det’ och inte har nån koll och PÅ ALLVAR gör sitt bästa för att hitta tillbaka igen. Sårbarhetensom hela vårt väsen visar upp, allt det vi alltid försöker dölja, gör oss relaterbara och otroligt älskansvärda.
Och det verkar vara i det som Clownen vilar, utifrån mitt begränsade perspektiv: I det där sårbara, helt ärliga. I att ge sig en uppgift, ’sätta upp regler’ för leken som ska lekas och sen verkligen göra sitt yttersta för att utföra uppgiften. Och när hinder uppstår och problem måste lösas så uppstår ’guldet’. Det kan var så hjärtöppnande och så fruktansvärt roligt när dom där situationerna uppstår. När vårt ego och vår önskan att bli accepterade liksom bärs på utsidan. Just för att clownen och masken inte låtsas eller ljuger utan helt rakt upp och ner kan visa vad som pågår inuti och säga som det är. Vara sann. Oförställd på sitt unika vis.
Den underbara paradoxen i att när vi tar på teatermasken så faller vår egen.
Och det arbete är verkligen HELIGT. Att öppna vägen för sin inre clown kräver disciplin och respekt för processen. Den processen behöver ritualen. För det som sker när vi förvandlas till vår clown eller öppnar för den, är för mig alkemi. Det är som en shamanistisk förvandling.
Det är ceremoni. Det är medicin.
Precis som jag kände på mig från den första stund jag mötte teaterclownen så kan detta vara en ’andlig practice’. Om vi vill se den så. För mig är den det.
Jag är så glad och tacksam att jag vågade kasta mig ut och följa min längtan. Jag vet inte var den här stigen slutar eller riktigt vad detta ’ska leda till’, men jag behöver inte veta. Jag övar mig i att hålla kanalen öppen och vara närvarande med det som sker. Och tar med mig lite mer av Clownens oförställda blick på allt som sker i denna galna och magiska värld, och försöker, när det går, att se det dråpliga i alltihop.
Och om det någonsin fanns en tid när vi behöver det sanna och oförställda OCH det förlösande, kärleksfulla och läkande skrattet så är det väl nu? :)
