Utan inspiration försmäktar vi på denna ö…

Intressant utmaning det här. Nu har jag hållit på i 6 dagar och kommit till den där punkten som brukar komma några dagar in i en detox. När det inte känns nytt eller kul längre och du undrar varför du gör det överhvudtaget? Vem bryr sig? Så onyttigt äter jag väl ändå inte? Och vore det inte väldigt gott med en påse chips?

Det är samtidigt intressant, för bara för att jag bestämt mig och gått ut på fb och deklarerat det, så skriver jag. Bra eller inte. Det. Blir. Av. Och två av texterna kom verkligen bara till för att jag hade skapat den är utmaningen. Så det funkar ju. Nåt blir det.

Underlig situation också. Jag är hemma mycket den här veckan och jobbar härifrån. Så jag träffar inte så många. Interagerar inte så mycket med omvärlden. Har lite av ett retreat, som sagt. Behövde det. Längtade efter vila och självsamhet tills jag själv fick nog. Och idag kom jag till en punkt jag har längtat efter. När jag börjar närma mig känslan av att nääästan vara trött på det. Bra. Jag var nyfiken på när den skulle komma. Börjar nog bli utvilad?

Så idag är jag i nån sorts mellanland, utan något att berätta och ändå ska jag skriva. Så det gör jag. Tydligen. Edgen med att lägga ut texterna på Facebook har släppt också. Min upplevelse är att väldigt få läser dom och när jag känner efter så känns det tråkigt men just nu, i det här skedet, befriande. Det kanske var det jag var ute efter när jag kastade ur mig den här utmaningen? Att ta bort edgen? Att bara göra det. Och tillfälligt låtsas att jag bara skriver för mig själv..

Men att hitta disciplinen att iallafall sätta mig vid tangentbordet varje dag är något nytt och bra.

Den här veckan har också fått mig att återta en vana som jag har slarvat med ett tag. Men behöver ack så väl. Att meditera varje dag. Jag inser att för mig, som lyckas vara både extremt emotionell och samtidigt har ett väldigt pratigt huvud, så går det inte att ’gå på feeling’ när det gäller vissa saker. Meditation är en sån. Icke förhandlingsbart. Precis som träning. Icke förhandlingsbart Lyssnar jag på hur det kääännns vissa dagar skulle det aldrig bli av. (Precis som morgonlektionerna i balett på Balettakademien för 100 år sen. Känn inte efter om du känner för det. Då är det kört. Bara gör’t. Och njut av känslan efteråt.) Exakt hur jag mediterar och tränar får vara ’feeling’, men inte att jag gör det.

Samma sak med skrivandet. Idag var en extremt oinspirerad dag. Men jag sitter här och skriver.

Och jag gillar det. Dessutom finns det en annan bonus: Att sätta mig och skriva, när dom 21 dagarna är slut, kommer att kännas otroligt kul, för då kommer jag känna mig fri! Jag tänker fortsätta skriva varje dag, men andra saker också och nog bara publicera blogg en gång i veckan. Jag får se. Jag älskar processer och att skriva och kunna sova på det, fila och skriva om, det ser jag fram emot.

Så trots denna oinspirerade dag är jag glad. Än har jag inte fegat ur. Jag committar. Jag skriver. Och klockan är inte tolv än! Jag hinner!

Nu är det filmtajm. Hejsvejs.