På tröskeln

Jag går igenom så många stadier under den här ’retreaten’. När omständigheterna på ytan är dom samma så blir dom inre fluktuationerna så tydliga. Det är uppenbart att väldigt lite av dom beror på yttre omständigheter.

Idag och igår hade jag i och för sig ganska aktiva dagar med långa, fantastiska telefonsamtal med syster och nära vän, handlade i byn och städade köket, förutom det andra jag jobbade med, så det rörde lite på sig, men jag är ändå här. För mig själv. Och kan iaktta ebb och flod inom mig. Eller storm och stiltje, kanske.

Just nu känns det som stiltje. Ganska tomt. Men jag märker av en underström, en rörelse, som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag har suttit och gjort armband och samtidigt tittat på intressanta intervjuer på Youtube, som jag älskar att göra. Jag inser att jag går Youtube-universitet sen flera år tillbaka och undrar var det ska sluta? Jag hittar nya inspiratörer nästan varje dag och alla fantastiska samtal och insikter virvlar runt i mig. Det är så mycket jag vill formulera men så mycket känns nytt och helt oprocessat. Jag vet bara att det är viktigt och att det kommer att influera mig i det jag gör.

Jag står på nån sorts tröskel känner jag, till ett nytt kapitel. Jag vill släppa loss min kreativitet och låta allt som rör sig i mig få komma ut och hitta uttryck. Jag fascineras av det nya paradigmet som jag känner är här. Med en ny syn på Universum, vår jord och det mänskliga samfundet. Det genomsyrar allt och kan innebära stora, positiva omvälvningar, tror jag. Det här löper som en röd tråd genom allt jag gör nuförtiden, hur jag gör det och jag har en otrolig hunger efter att förkovra mig inom områden som andlighet, hälsa, den Feminina Kraften, kreativitet, skrivande och entreprenörskap, för att ta några exempel. Jag samlar kunskap, men vet inte exakt för vad. Jag börjar känna mig som en forskare, men utan något forskningsprojekt.

Ur detta har jag fått impulser dom senaste åren som ofta har förvånat mig. Men jag har äntligen lärt mig att lyssna till den den där mjuka, till synes irrationella rösten, och följa den, hur obegriplig mitt intellekt än tycker att den är.

Och samtidigt försöker jag få ihop allt detta med mitt yrkesliv. Det jag ska försörja mig på. Jag har en stark känsla av att det finns en gemensam nämnare, eller en punkt där allt kan mötas, men jag ser den inte än. Och det är, kan man säga, lätt frustrerande.

Jag har accepterat att jag är ’mångpassionerad’ och tillåter mig själv att pröva allt jag vill, men jag längtar efter en övergripande vision för alltihop. Kärnan. Riktningen. Så att jag kan börja gå. Och sätta igång med det jag ska. På riktigt.

Jag söker vidare och går på dom ledtrådar jag har. Men ibland känns det som att famla i mörkret eller bara traska rakt ut i tomheten.

Ikväll känner jag det väldigt starkt. Och nu fick jag ner det på pränt. Och det fick bli dagens text.

Tack för ordet.