Återblick: Resedagbok Indien 2015 Om sårbarhet och lyxen att ha ett hemland att återvända
The Taj Mahal Palace, Bombay 11 oktober 2015
Jodå. Nog är jag i Indien alltid. Kontrasternas land.
Efter en skön mjukstart med den perfekte ciceronen Naved; min kompis Bollywoodskådisen, bosatt i Bombay, är jag nu på egen hand. På riktigt. Till skillnad från mina tidigare resor i Indien har jag mycket mindre uppstyrt. Första året rörde jag mig mest mellan mitt rum och meditationsresorten jag besökte och andra året mellan mitt rum, replägenheten, där vi repade pjäsen jag var med i, och resorten. Ungefär. Och sen åkte jag, båda gångerna, raka vägen till Goa; en till största delen kristen och turistvan stat. Jag gjorde ’Indien light’ skulle man kunna säga.
Den här gången, är det bara jag. Jo, jag har ju lite hållpunkter och två snälla indiska kompisar som hjälper mig på olika sätt när vi ska ses, men allt är så mycket öppnare och mer oplanerat. Mellan dom lite mer planerade stoppen är det tomt. Jag ger mig in på ’orekat territorium’ och låter resan liksom breda ut sig framför mig bit för bit. Jag älskar det, men jag är ingen hårdför backpackare (ännu..haha..) och jag är en kvinna som reser ensam.
Ja, mina resor till Indien har hittills alltid varit omvälvande för mig och på nåt sätt fungerat som ’liv i miniatyr’ eller kanske ’livet i koncentrat’. Jag tror det är det jag älskar med att resa så här och just i det här mystiska, paradoxala landet. Så vackert och så fult, så vänligt och så utsatt, så modernt och så uråldrigt. Jag älskar det, på ett oförklarligt sätt. Jag tror att en anledning är att det väcker min känsla av sårbarhet. Och jag tror det beror på kombinationen av den uråldriga, andliga vibrationen som jag känner vibrerar här och en kultur som nästan alltid utsätter en västerlänning för kulturchock. Det känns ofrånkomligt, även om graden säkert varierar och vi ju vänjer oss lite för varje gång vi kommer hit. Sen är det väl så att den här sortens resande, med en ryggsäck och öppna planer, lätt kan ge vem som helst en känsla av utsatthet, var man än reser. Det är liksom jag, min väska, mitt pass, och lite pengar. That’s it. Resten är upp till mig. Fantastiskt! Och läskigt. Jag tvingas att vara väldigt närvarande och använda min ’inre GPS’.
Men jag inser att sån är jag. Jag är en av dom där som envisas med att gå dit det känns läskigast. För att utmana mina rädslor. Jag kan liksom inte låta bli. Jag har ju med mig en del rädslor i bagaget, som liksom krockar med min själs längtan efter total frihet, så jag har lite att pyssla med..
Så här är jag. Med mitt lilla resekit, min dator och mina drömmar. Några vänner längs vägen. Resten är ’väglöst land’. Jag börjar inse att gåvan med den här resan är just den här känslan. Att känna mig sårbar. Lite hudlös. Utan mina vanliga trygga, och till synes förutsägbara, omgivningar. Kontrasten är dessutom ännu större nu sen jag flyttat till trygga prästgården. Det är nästan galet lugnt därute. Clashen med Indien är ganska storslagen. Men jag gör mitt bästa för att stanna i den känslan och iaktta den, bli vän med den och inser att det går att vara där. För att komma vidare och utrycka och skapa det jag vill så måste jag våga stanna där. Jag har börjat gå den stigen och känner att även om stigen bara visar sig några meter i taget framför mig, så är det precis som det ska. Det tvingar mig att stanna i nuet. Vara närvarande. Träna upp min intuition, så att den funkar även när jag kommer hem och mitt huvud vill snurra igång igen i nåt försök att kontrollera tillvaron.
Jag sitter och skriver det här i ett av Bombays kanske allra lyxigaste hotell; The Taj Mahal Palace. Precis vid monumentet ’The gateway to India’. Det är verkligen magnifikt! Jag smet lite från folkmassorna och alla som antingen försöker sälja nåt till mig alternativ tigga pengar. Och så kunde jag inte motstå att utöva min nya sport: ’Kliva in på lyxhotell och låtsas att jag bor där’..hihi.. Så jag traskade helt enkelt rakt in och blev hänvisad till den sobra ’Sea lounge’, där ’non residents’ får vara. (Den hänförande trädgården mitt i hotellet var tyvärr bara dom som bor där på riktigt..Sablar.). Så nu sitter jag här i lufkonditionerad lyx med en (förmodigen svindyr) cappuccino och skriver på min nya mac. Detta i en stad där människor bara några kilometer bort bor i typ lådor, i ett land där många fortfarande varken kan läsa eller skriva. Detta i en värld där fler människor än någonsin är på flykt, många gånger i bara det dom går och står i. Kanske med en väska och lite pengar, men… utan lyxen att veta att dom har ett ’hemma’ att återvända till. För dom är det inte ett litet experimenterande ’på låtsas’. Det är liv och död.
Att kunna gör just detta; att få ge mig av med min väska och pröva mina vingar och få känna på en liiiiten fläkt av vad människor på flykt känner, men ändå veta att om något händer så har jag en ambassad att gå till. Och ett tryggt land och ett kärleksfullt hem att återvända till. För att det råkar stå ’Sweden’ i mitt pass. Den vetskapen är den sanna lyxen inser jag. Och på nåt sätt sårbart i sig. Vad gör jag med det privilegiet? Det jag vet nu är att det gör mig oändligt tacksam och ödmjuk inför vad jag har och så lätt tar för givet, och det ger mig en väldigt stor respekt för alla dom som måste lämna sina hem och ge sig ut i det okända, utan något skydd alls. Det gör det lite lättare, i just den här stunden, att leva mig in i hur det skulle kunna kännas. Fast ändå inte. För jag kan glida in på lyxhotellet och unna mig en cappuccino för 65 SEK i ett land där en taxi till flyget kostar bara tio spänn till… Och om några veckor när jag är redo att åka hem så har jag ett hemland att återvända till. En insikt som jag hoppas att jag hittar ett sätt att förvalta. Kanske en start är att lära mig umgås med min sårbarhet och fortsätta utmana mina rädslor?
Jag börjar så.
