Om sårbarhet och privilegiet att bo ett land som människor vill fly till

Idag hände något speciellt.

Jag och L hade konsert i kyrkans hus i Österbybruk och vi experimenterade med ett koncept vi jobbar med. Vi ville blanda sång och improvisation på piano med prator om sårbarhet, intuition och kreativitet. Och startade med att alla fick tona lite. :)

Det blev allt ifrån Joni Mitchell, Sondheim och Gershwin till Tage Danielsson, svenska visor och L:s tonsättningar av Karin Boyedikter. Och lite till. Blandat med spontana prator, text och interaktion. Det är kul att tänja konsertformen lite.

Eftersom ett tema var sårbarhet så kom jag på att ville prova att läsa min bloggtext, eller resedagbok, som jag la ut häromdan, ’Om sårbarhet och lyxen att ha ett hemland att återvända till’.

Det är första gången jag läser något jag skrivit på det sättet, så det var sårbart i sig, men jag ville prova för det var ett sånt speciellt tillfälle.

Det är nämligen så att i vår lilla by har vi numera ett asylboende. Jag har inte skrivit om det än, men jag vill, så det kommer. Tidigt i somras började dom komma från många delar av världen; Syrien, Afghanistan, Irak och många fler. Till skolan mittemot kyrkan i vår lilla by Film.

Jag minns hur rörd jag blev när såg dom första familjerna komma och försökte föreställa mig var dom kommit ifrån och vad dom hade gått igenom. Jag minns hur härligt det var att höra ljud och skratt från barnens lek på den före detta skolgården. Ofattbart nånstans. Från krigets helvete till skolan i lilla Film.

Och det var fantastiskt hur vår lilla by reagerade. Med stor hjälp från kyrkan på orten (som är fantastisk!) och vissa otroligt dedikerade individer har det ordnats med språkkafé på boendet, skjuts till Österby, lek med barnen, insamling av kläder och leksaker och folk på orten har öppnat sina hem och föreningar. Kanske inte alla, men många. Och på söndagar ordnas det Svenskt fika i sockenstugan bredvid kyrkan. På söndag är det jag och L som tar hand om det! Där kan folk från orten möta folk från boendet, som får uppleva en klassisk svensk fika och samtidigt öva på vårt kluriga språk.

Min känsla är att det fungerar. Det uppstår genuina möten och folk i bygden kliver fram och ställer upp. Helt underbart.

Och idag såg församlingens komminister och hans fru (som gör en makalös insats) till att dom från boendet som ville komma på vår konsert fick skjuts. Och i publiken satt en man från Syrien, några unga män från Afghanistan och en kvinna gift med en man som fått fly för sitt liv för att han ville byta religion. Jag vill inte ens skriva deras härkomst eller religioner eftersom mannen är förföljd och är hotad till livet t.o.m. av sin egen släkt.

Så där stod jag och läste min text från resan till Indien förra året om min känsla av sårbarhet blandad med tacksamhet vid tanken på att jag har ett fantastiskt land att återvända till när jag vill. Ett land som, trots egna utmaningar och problem, väljer att ta emot människor på flykt.

Sverige är fullt av människor som vill hjälpa och som kliver utanför sin komfortzon för att göra det. Idag fick jag uppleva hur vackert det kan bli när vi människor möts med öppna hjärtan och generositet. Till lite musik och över en kopp kaffe.

Tack för påminnelsen.