Vibrational Activism

Någonting börjar kanske ta form.

Jag älskar mitt grundyrke; musikalartist; som sedan utvecklades till skådespelerska och sångerska i både musikaler, pjäser, film och TV. Det har varit min dröm i hela mitt liv och fortsätter att vara det. Drömmen kanske bara har blivit större. Behovet av att utgå från min egen plattform tydligare. Drömmen är nu också att göra egna projekt som förhoppningsvis kan beröra och väcka funderingar och känslor. Allt det jag har lärt mig under min brokiga väg genom livet och showbiz känner jag en större och större längtan att använda i ännu bredare sammanhang, men alltid med rötterna i kreativt skapande på nåt sätt.

Under mina ’7 vilsna år’ efter mitt ’uppvaknande’, i sökandet efter det som känns sant för mig, har jag hunnit gå rätt djupt in i mig själv och har rensat ut en massa gammalt skräp som jag kände stod i vägen. Inte för att älta utan för att bli fri och få tag i min kraft här och nu. Jag har läst hyllmetrar med böcker om livets beskaffenhet, jag har funderat och pratat med min käraste och mina vänner i många timmar. Jag har blivit lämnad, vaknat upp, gått på nitar, blivit sorgsen, ledsen, djupt besviken, ångestfylld och ibland lätt deprimerad i all min vilsenhet. En själens dunkla natt helt klart.

Men jag har också gjort stora insikter, haft fantastiska möten, upplevt många ögonblick av total närvaro och djup lycka, stark rörelse och en djup tacksamhet över livet som jag aldrig kände innan. Jag har firat livet, dansat loss, utforskat nya platser och upplevelser och sakta släppt mina gamla, begränsande övertygelser. Och allt det ljusa hade jag aldrig upplevt utan det mörka. Och utan verktygen jag fått hade jag nog inte vågat möta livets tunga sidor så skyddslös. Nu vet jag att jag pallar. Smärtan öppnar upp för skönheten. Livets kontraster. Stoffet denna fysiska verklighet är gjord av, tror jag.

Och nu har jag nått en punkt där jag börjar ana att allt detta kanske har ett syfte ändå? Om jag väljer att se det så, vill säga. Jag tror att livet har den mening vi ger det. Och jag trivs med den tanken. Jag skulle på något sätt vilja hälla ner alla mina erfarenheter i ett ’personligt livsprojekt’ (med många facetter) och använda allt jag varit med om. Jag vill öppna munnen och säga vad jag tror på. Vad jag har iakttagit och vad jag tror fattas världen. Bidra med min lilla skärva av pusslet. För jag tror inte att det gamla, separerande synsättet fungerar.

Det finns en massa röster runt om i världen nu, som jag studerat under dom här åren; moderna forskare, andliga ledare, tänkare, författare, entreprenörer och andra fantastiska människor som ser världen på ett nytt och integrerande sätt.

Inom mainstream tycker verkar många fortfarande tycka att detta sätt att se världen på är: A. naivt B. oseriöst, eller: C. bara allmänt flummigt.. Och oftast en kombination av alla tre. Personligen tror jag att det är ett steg framåt; kanske början på ett gigantiskt paradigmskifte och att morgondagens forskning kommer att visa att det ligger något i det. Och ärligt talat, om spridningen av det här synsättet på sikt kan hjälpa oss att lösa våra problem och göra världen till en bättre plats, spelar det då någon roll vem som har ’rätt’?

Nu börjar jag bli lite trött på att sitta och lyssna på världens alla självutnämnda ’skeptiker ’ som stolt talar om att dom minsann ’tror på vetenskapen’, som om det är något absolut och dessutom modernt, utan att inse att dom med den frasen har satt ord på något som många inte vill erkänna: Att den mekanistiska världsbilden och den ’klassiska vetenskapen’ har fastnat i dogmer och blivit lika mycket ortodox ’religion’ som religionerna själva.. Ska vi komma någonstans så tror jag att forskningen behöver få bli den ’ fristående utforskningen av livet och världen’ som den verkar tänkt att vara. Och sluta ställas mot det som kan kallas en ’andlig synvinkel’.

För, det verkar vara den gamla världsbilden som bidrar till att hålla tillbaka livsviktiga framsteg, uppfinningar och insikter som kanske skulle kunna göra stor skillnad för vår värld. Bara i det lilla skiftet att sluta ’göra motstånd mot det vi inte vill ha’ skulle det kunna hända spännande saker. Eftersom vi ger kraft år det vi fokuserar på, vare sig det är önskat eller oönskat. Så att starta rörelser som är ’för fred’ istället ’mot krig’, kanske kan vara en idé? Och att bygga ’friskhus’ istället för ’sjukhus’. Och att sluta ’kämpa mot’ allting för att istället börja ’arbeta för’.

Om vi på något sätt kan vända på alltihop och börja se oss som delar av en och samma källa; en helhet, och agera från kärlekens rum istället för rädslans, så tror jag en massa positiva förändringar kan ske. En sådan syn, inifrån djupet av en människa, gör det omöjligt att tänka ’vi mot dom’ att medvetet skada en annan människa eller att skövla vår planet på resurser. För då är ’vi = dom’ och planeten en del av oss. Som om vi alla vore vibrationer, fast med olika frekvenser. Eller vågor i samma hav.

Huvudsaken är att vi vänder den här skutan från avgrundens rand och börjar segla den mot ljusare vatten. Och jag tror vi kan göra det.

Tillsammans.