Återblick: Resedagbok Indien 2015: Om synkroniciteter och en oväntad kopp kaffe

Jaipur 12 oktober 2015

’A lot can happen over coffee' är en slogan för en Indisk cafékedja. Det är också sant. Iallafall i det här fallet.

Idag i detta märkliga och mystiska land upplevde jag det bokstavligen. Tack vare en ganska kul synkronicitet som visade för mig hur snabbt saker kan manifesteras här när jag släpper taget. En liten fingervisning om hur det kan funka även hemma om jag slutar envisas med att lägga mig i hela tiden.

Iallafall. Idag hade jag en fullpackad och spännande dag i Jaipur, andra stoppet på min resa. Ett kort och intensivt besök. Men givande.

Jag anlände från Bombay till Jaipurs betydligt mer hanterliga flygplats vid 7.40 på morgonen och vid 8.30 var jag redan inkörd till hotellet av min nya beskyddare Mr Kamal. En liten, mager, gråhårig taxichaufför som raskt började guida och tala om för mig vad jag skulle se för sighter och var jag kunde hitta äkta konsthantverk från den stolta staten Rajahstan. När jag berättade att jag var i Indien för att leta tillverkare till mina malaidéer visade det sig (överraskande nog) att stenpärlor kunde ordnas hos hans brorson, som, av en händelse, hade en ädelstensfabrik..haha. Jag gick med på att kolla upp nämnda brorson och lite andra sevärdheter efter en paus på hotellet

Det slutade med att jag checkade in, åt ’third breakfast’, sov en timme på mitt underbara rum för att sen gå ut till min egen chaufför och ’göra Jaipur’.

Första stoppet blev innanför dom rosa murarna i den gamla staden, där vi stannade under ’Vindarnas tempel’ för att låta mig ta den obligatoriska bilden, enligt min bestämda guide/chaufför.

Det är nu händelsekedjan sätts igång. Vi har stannat på samma sida som den höga väggen och jag försöker hitta en vinkel som funkar. Då kommer en kille fram och säger att jag kan gå över till andra sidan av den brusande huvudgatan. Mittemot finns en terass på ett av husen, pekar han, där turister tydligen går upp och tar bilder. Jag inser att det är ett alldeles för stort projekt för en liten bild, inte bara för att min chaufför väntar, utan för att gatan jag isåfall ska korsa är indisk. Vilket betyder full av bilar, bussar, rikshas, motorcyklar och mopeder i en salig röra men däremot inte så mycket regler. Så jag bestämmer mig för att vinkeln duger fint och får till min Vindarnas-palats-selfie och hoppar in i bilen för att fortsätta turen.

Med Mr Kamals hjälp tar jag mig sen till dom, enligt honom, viktigaste sevärdheterna, iallafall som man hinner se på den korta tiden jag har. Dessutom hinner vi till två ställen som (surprise!) innehas av släktingar till honom. Jag tittar på träsniderier och ädelstenstillverkning och lyckas komma därifrån utan att ha blivit påsåld alltför mycket jag inte vill ha, med ett visitkort i fickan ifall jag har tid att komma tillbaka.

Därefter blir det vackra och intressanta City Palace och sist åker vi förbi The Water Palace, som visst är fint, men bara går att se på lite avstånd från vägen, eftersom det ligger mitt ute i en sjö. Eller mer en indisk damm, med brunt vatten, när jag tänker efter. På väg därifrån tipsar min guide-chaufför om en bra restaurang där västerlänningar tydligen ätit med framgång. Trip Advisor- skylten utanför talar för att han har rätt så jag slår till. Äter resans första non-veg i form av god tandoori-chicken och klarar mig fint.

Sen åker vi tillbaka in mot centrum och jag börjar känna att jag vill ut i friheten. Att åka runt och bli guidad så här är inte riktigt min stil. Jag valde det mest för att jag hade så lite tid. Men nu, när vi åker förbi gatubasaren i den rosa staden, vill jag ut och vandra på egen hand. Jag har inte så lång tid på mig, men lyckas övertyga den stränga Mr Kamal att släppa av mig i närheten av basaren. Med förmaningar om att ta det försiktigt och inte låta någon lura mig släpper han motvilligt iväg mig.

Jag börjar gå längs gatans butiker och försäljningsstånd och blir omedelbart tilltalad av männen i butikerna. Alla tycker att jag ska stanna och handla hos just dom. Jag ler och glider vidare längs den livliga gatan.

Efter en liten avstickare till ett tempel inne på en gård kliver jag ut på den soliga gatan igen och har knappt börjat gå förrän en snubbe hejar glatt och liksom självklart på mig. Han är i 35-årsåldern, ser indisk ut, men ändå inte. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Han känns nästan lite bekant, är ledigt och elegant klädd. På ett avspänt och charmigt sätt undrar han om jag vill se hans antika smyckesbutik? Jag börjar direkt på mitt standardsvar; att jag inte har tid och inte vill köpa nåt. Men han insisterar. Säger att hans shop ligger precis ovanför, uppe i huset och att han bara håller på med ’whole sale’, alltså inte säljer direkt till kund, så jag behöver inte vara rädd att vill sälja något. Han vill bara visa sin fina butik och utsikten från terassen. Hm..intressant. Det kan ju verka märkligt, men jag får en bra känsla. Jag kollar med magkänslan och något får mig att acceptera. Något säger mig att han är pålitlig och att en upplevelse väntar. Sen är vi ju faktiskt bland en massa folk, mitt på en solig gata och hus omkring mig fulla med folk. Det känns tryggt.

Så jag traskar med honom uppför den smala trappan i det gamla huset och via en smal loftgång på gårdssidan når vi hans lilla butik. Han överdrev verkligen inte. Den visar sig vara något helt annat än dom små tyg- och souvenirbutikerna nere på gatan. Vi är ju i Indiens ädelstenshuvudstad och här börjar jag förstå vad det innebär. I exklusiva glasdiskar utplacerade i dom små men eleganta rummen glimrar värdefulla smycken med många sorters ädelstenar. Han berättar stolt att det är han som designat smyckena och att det är hans företag.

Vi går in i det innersta rummet med en dörr ut mot terrassen och gatan och där ser jag den: Den lyxiga italienska kaffemaskinen. På den lilla bänkyta som finns i det minimala utrymmet bakom smyckedisken står den i allt sitt majestät, under en vacker gammal indisk väggmålning. Synen är så oväntad att jag måste fråga hur det kommer sig att han gått loss på en sån.

Då börjar min trevliga värd berätta sin historia. Anledningen till den italienska espressomaskinen är att han förutom att vara indisk också, på sätt och vis, är italiensk. Han är född i Jaipur och eftersom han tidigt blev föräldralös så försörjde han sig på att sälja vykort utanför en av stadens stora turistattraktioner. Det hade han kanske fortsatt med om inte hans ’räddare’ hade dykt upp och tagit honom därifrån. När han var 14 kom en förmögen italiensk affärskvinna i smyckebranschen förbi och upptäckte honom där. Dom blev vänner och det slutade med att hon ’adopterade’ honom och tog honom med sig hem till Italien. Där acklimatiserade han sig snabbt, lärde sig språket och smyckebranschen och blev så småningom designer med en egen, framgångsrik rörelse. Så nu bor han halva året i Italien och under vinterhalvåret bor han i sin forna hemstad Jaipur och åker runt på inköpsresor. Köper ädelstenar som han sen förvandlar till exklusiva smycken som säljs dyrt i Italien. Wow.

Plötsligt förstår jag det där jag inte kunde sätta fingret på tidigare. Han är av indiskt ursprung, men hela hans appearence är såå italiensk. En stil som för mig är extremt bekant, sen mina tonårsförälskelser i söta italienare och resorna till ett av mina favoritland. Frisyren, den snygga tenniströjan med uppfälld krage, accenten, det lediga och charmiga sättet att tilltala kvinnor på… Hela stajlen andas total italienare. Haha. Och när jag rakt på sak frågar honom om varför han prompt ville visa sin butik och terass just för mig, eftersom han ändå inte ville sälja något, så svarar han helt enkelt, med klassisk italiensk accent: ’Because you are beautiful woman, of course’, och skrattar. Och han lyckas göra det helt utan någon sleezy underton. Bara med den självklara uppskattningen av kvinnor som vissa Italienska män bemästrar med sådan elegans. Självklart måste han göra så. Det är som en naturlag. Inga konstigheter. Japp. Italiensk. ;)

Medan jag hör hela den här historien blir jag dessutom bjuden på den italienskaste av likörer; limoncello (som jag suttit på Capri och druckit några månader tidigare) och naturligtvis…en äkta italiensk kopp kaffe.. Med denna i handen blir jag sen inbjuden att se den exklusiva utsikten från butikens terass.

Jag kliver ut på terassen och börjar nästan skratta. För där, precis mitt emot mig, på andra sidan den kaotiska, indiska gatan tornar det upp sig: Vindarnas palats. Jag har på något mystiskt vis lyckats ta mig till just den terass som har den perfekta utsikten för fotot jag försökte ta tidigare på dagen. När jag stod där nedanför palatset med min telefon, på andra sidan av den underbart kaotiska, indiska gatan.

Några synkroniciteter och en kaffe senare är jag där. På den perfekta fototerassen. Utan minsta ansträngning. Att det sen var kvällssol från helt fel håll spelade vid det laget ingen som helst roll..

Yepp…a lot can happen over coffee.. ;)