Uthållighet

Sårbarhet och uthållighet

Det bara slog mig. Det har gått några dagar sen min förra text. Jag sitter här i en fin buss utanför The Hyatt regency hotel och väntar på att åka ut till den jättestora exportmässan för min andra dag där. Jag är i Delhi. Jag har ännu inte hunnit ge mig in till centrum och möta folkmassorna där ’dom som blåser turister’ (som nån berättade för mig). Men jag har mött trafiken. Och luften. Delhi ska tydligen vara en av världens mest luftförorenade städer, berättade min kompis Nikhil igår. Och jag kan själv se smoglocket över centrala stan. Och känna det i mina lungor. Som redan är lite anfäktade av en seg förkylning. Perfekt timing. Just när jag ska traska mil efter mil på denna jättemässa och möta potentiella samarbetspartners för mina idéer…

Men det går bra! Gårdagen var fantastiskt kul. Helt absurd på ett sätt, med allt detta traskande och handskakande och utbytande av visitkort. Men kul! Inspirerande. En värld öppnade sig för mig. Wow! Alla dessa människor med sina små och stora fabriker som kan omvandla idéer på ett papper eller som prototyp till verkliga ting. Helt fantastiskt. Jag bara kommer med mina skisser och idéer och sätter igång. Det finns en sån anda av entreprenörsskap här. En energi och framåtanda som är så upplyftande.

Så trots min förkylning och snart en vecka i några av Indiens större städer så är jag på gång. Och för nån som ibland undrat över min egen förmåga att sätta igång och genomföra saker jag verkligen brinner för, våga och orka; få tag i den energi jag vet att jag har, så är det extremt upplyftande.

Och jag älskar det här! Det är fullständigt utmattande och lite galet och jag längtar till Kerala och en veckas Ayurvedabehandlingar och en strand, men jag VET att det är här jag ska vara och att det är det här jag ska göra just nu. Jag vågar tydligen. Och jag orkar.

Och det jag fick veta igår i alla möten och det jag åstadkom genom att ta mig ända hit är redan mer än jag vågade hoppas på. Jag sitter här på bussen som kryper fram genom Delhis trafik och känner tacksamhet. Det känns som om jag är på mitt spår. Absurt eller inte. Javisst, det är många krökar och stenar kvar på vägen, men nu känner jag att jag fixar det. Något har fallit på plats och jag vet att jag kan lita på min kraft. Ett steg, en krök, en sten i taget. Det klarar jag.

Just nu är jag bara glad och tacksam för att jag tagit mig hit och för dom dörrar som öppnats, delvis genom min egen beslutsamhet.

Vi får se vad nästa steg leder till..

Reflektion. Kul och intressant för mig att läsa detta ett år senare. Mycket har hänt och jag tror fortfarande att jag är på mitt spår. Det har bara blivit ännu tydligare att spåret inte alltid är så tydligt. Och att det fortfarande kräver handling varje dag. Men jag är på det och jag har skridit till handling.

Yeah yeah. Ett steg i taget. :)