Fri och trygg

Jag är en äventyrare som behöver trygghet. Jaha.

Jag sitter på ett tåg genom Kerala och njuter av att vara på resa. På väg till en plats jag aldrig varit på förut. Jag åker ett ganska enkelt indiskt tåg, resan tar 20 timmar och jag klev på från en liten station i Goa mitt i natten. För att få tag på mat under den långa resan får vi gå av när tåget stannar och snabbt köpa från försäljare på perongen. Och helst hoppa på när det börjar rulla igen.

Mycket är nytt och jag är på egen hand, men här och nu känner jag mig trygg och avspänd. Jag sitter här i kupén jag har alldeles för mig själv. Jag har läst ut min bok, målat naglarna, fotat lite och nu skriver jag… Jag älskar att få sitta så här och se en, för mig, ny indisk stat flimra förbi utanför fönstren. Jag färdas, men är samtidigt stilla. Jag hinner med. Min själ hinner landa. Jag vet också att jag är på väg TILL något. Ett helt nytt ställe, men jag har bokat och pratat med dom och en chaufför hämtar mig på stationen. Jag kan släppa taget. Och då landar jag i nuet.

För jag inser det efter den här resan att JA, jag älskar att resa. Att känna mig fri är kanske det viktigaste av allt för mig. Men jag inser också att jag är en högsensitiv person. (Dom nu ganska omtalade bokstäverna - HSP. Som det numera finns seriös forskning om. Hurra! Tack Elaine Aron.) Och det jag upplever tycks gå djupare in i mig. Lämna djupare spår på något vis. Och det gör nog att mina gamla övertygelser sen tidig barndom som säger saker som att ’livet är farligt’ har fått extra fäste och att det mörka i mitt sinne har en tendens att ligga på lur och ta över när jag känner mig stressad eller extra sårbar. Som tex när jag ger mig av ensam till Indien utan att veta riktigt vad jag ger mig in i och inte vet var jag ska sova första natten i jättestaden Bombay. För somliga, som är annorlunda funtade, är nog en sån sak ingen stor grej. Men för mig är det det. Då får jag hålla i mig och andas. Anropa mina skyddsänglar och ta ett steg i taget. Och det har gått BRA. Jag har redan varit med om så mycket och vågat så mycket, men jag inser att det också kostar mig en del. Att utmana och hantera min rädsla tar en del kraft från mig. Att ständigt lösa problem som ’var ska jag sova i natt?’, ’ är det säkert här?’, tänjer min komfortzon på ett sätt som jag gillar, men det tröttar också.

Så efter att ha varit på resa i nästan tre veckor och flyttat på mig mycket så njuter jag av att få sitta i den här kupén och känna mig avspänd. Det är lyxigt och ger tid att smälta.

Det senaste halvåret känns det som om jag har bidat min tid och inte klivit så långt utanför den komfortzon jag sakta har tänjt till genom åren. Små, viktiga steg, men inte gigantiska utmaningar. Förra året var ju en virvelvind av stora beslut, utmaningar och avsked. Så kanske har det varit nödvändigt för mig att återhämta mig inom prästgårdens trygga väggar ett tag. Tills nu. Nu var det dags att kliva ut igen. Och våga lite till. Eller mycket. För alldeles innan jag for så knuffades jag helt sonika över kanten och tvingades att klippa den sista tråden till ’mitt gamla förhållningssätt till mitt yrke’. Nåt tog slut där ’post-auditionveckorna’ och jag har smält det som hände sen dess. Jag vet inte exakt vilken väg jag ska ta och vilka konsekvenserna blir, jag vet bara att ett skifte inträdde och att nåt har släppt. Jag är färdigt med att lämna mig själv och försöka vara rätt och passa in. Färdig. Utifrån kanske det bara kommer se ut som ett litet skifte eller ingen skillnad alls. Jag kanske ’fortsätter som förut’, men för mig; på insidan är det en gigantisk skillnad. Men det är å andra sidan ungefär allt jag vet. Och resan jag är på är första steget ut genom den där dörren som har stått på glänt. Det är fortfarande läskigt, men den där ’knuffen’ (eller dom stängda dörrarna) liksom avgjorde det hela. Det finns ingen väg tillbaka.

Så jag måste bli vän med det symboliska området lite längre utanför min komfortzon. För det är tydligen här jag ska bo nu. Eller iallafall skaffa mig en schysst övernattningslya som jag kommer spendera mycket tid i… ;) Och precis som jag ibland känt på den här resan så kostar det på att känna mig otrygg och rädd. För min kropp har dessvärre lärt sig att inte bara signalera en mild ’var på din vakt-känsla’ när det kan vara läge. Utan den går liksom i full beredskap. ’Fight or Flight’ full on.

Slåss eller fly. Nu har jag ju utmanat mig själv i typ hela mitt liv och också övat upp en annan färdighet i sann överlevnadsanda: självkontroll. Så på utsidan syns nog inte så mycket, men på insidan.. Det funkar inte. Och jag inser att det är det läget min kropp gått in i också på auditions. Som att jag är på väg ut i krig. Hallå! Funkar inte.

Och det är det jag älskar med att resa så här, i Indien, speciellt. Det är inte alltid självklart, men jag möter alltid mig själv på ett nytt och mer koncentrerat sätt. Hela landet är liksom ’in your face’. Jag kommer inte undan. Så jag kan öva. På små saker. Som att vara okej med att traska ensam med alldeles för tung ryggsäck längs stranden på ett ställe jag inte vill vara på för att hitta nånstans att sova innan mörkret faller totalt. Eller stå på metron i Delhi som ensam västerländsk kvinna i ett hav av indiska män (och några få indiska kvinnor) som mer eller mindre öppet stirrar på mig. Inte hotfullt direkt, men ändå… intressant upplevelse. Och det går ju fint. Jag tar bara en sak i taget, är extremt närvarande och löser det. Ganska bra recept för livet i övrigt, tänker jag,

Men en viktig insikt för mig är också att det spelar roll för mig att jag efter dom där långa dagarna i den gigantiska och tröttande storstaden Delhi har en fristad att komma till. Jag unnande mig att bo på ett ställe som kostade lite mer än ett sunkigt rum i ’hotellområdet’, men som var varmt och omtänksamt och lugnt och såå värt det. Jag gick runt på en gigantisk mässa i två dagar, tokförkyld, och nätverkade. Jag åkte metro tvärs över Delhi och klev in på ett stort pärlföretag och pratade designidéer med chefen, sandigt som jag undrade vad jag höll på med, men det gick fint! Och det hjälpte verkligen att veta att jag kunde åka ’hem’ till mitt underbara Bed&Breakfast och slappna av när kvällen kom. Få middag på rummet och bara var för mig själv. Känna mig avspänd och trygg. Fri att släppa garden. För att orka ut och tänja lite mer på komfortzonen nästa dag.

Och detta tror jag att jag kan ta med mig hem och använda i mitt liv. Jag har bidat min tid i mitt trygga bo ett tag. Jag behövde det. Men nu längtar jag efter att sträcka ut vingarna igen. På riktigt. Att verkligen utmana mig själv, på ett nytt sätt. Men samtidigt ha respekt för att jag är en person som behöver hämta kraft i stillhet. Som behöver känna mig trygg för att våga. Jag har egentligen aldrig tillåtit rädslan att stoppa mig från att göra det jag vill. Det är väl bara det att jag använt ’fel’ kraft när jag gett mig ut i stormen. Jag har stålsatt mig och försökt pressa tillbaka rädslan och låtsas att jag inte alls är rädd. Och det kostar, som sagt, på. Hela kroppen går i spänning och jag blir osann. Dessutom funkar det inte alls i sammanhang som auditions där förmågan att stanna i, men inte stjälpas av, sårbarheten är en tillgång. Nu vill jag bli lite närmare vän med rädslan och ta den i handen. Hänga med den lite. Så vi kan börja förstå varann. Nån har sagt att ’fear is just excitement without the breath’. Så jag andas in den. Andas med den. Blir trygg med känslan att vara lite rädd. Tryggheten i friheten. Vilan i rörelsen.

Som att sitta stilla i sin tågkupé och samtidigt susa fram genom landskapet. På väg mot nya okända äventyr. Ett exalterat andetag i taget.