Ljusets kraft
När jag vaknade i onsdags och hörde nyheten om presidentvalet så var min första känsla overklighet. Va? Det kan inte vara sant. Dom gjorde det verkligen? Delar av det amerikanska folket lade sin röst på en seriefigur, dessutom en potentiellt farlig sådan, och han blir nu USA:s president.
Jag gick ut på Facebook och läste alla sorgsna, arga och rädda statusar och sökte i mig själv efter samma känsla. Och ja, jag kände allt det där, blandat med känslan av overklighet. Men någonstans fick det inte riktigt fäste. Ja, vi står kanske inför ett mörkt scenario. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända nu; vad den här, till synes, narcissistiska vinna-till-varje-pris-snubben kommer att hitta på, men gör han bara en bråkdel av det han ’hotat’ med så kommer det få stora konsekvenser, inte bara för USA utan för hela världen.
Jag känner allvaret i det, men också något annat. Det känns som en låga. Ett litet ljus. En känsla av att det som händer nu också kan öppna upp för något nytt?
Jag kommer att tänka på något som Brené Brown har sagt: ’Keep your shadow in front of you, where you can see it. `Håll din skugga framför dig, där du kan se den.’ Istället för att den lurar under ytan i vårt undermedvetna och ställer till det, så är det bättre att ha den där vi kan se den. Och möta den.
Vi har alla en skuggsida. Allt det där mörka, skamfyllda, arga som vi inte vill kännas vid. Det är en del av att vara människa i en dualistisk värld. Mörker och ljus. Natt och dag. Det sägs att det enda sättet att handskas med vår skugga är att acceptera den. Att erkänna att den finns och ta fram den i ljuset där vi kan möta den och genomlysa den. För skam som göms undan och förnekas växer sig bara starkare. Den blir till ett osynligt gift som sipprar ut och förtär oss.
Som jag ser det så står Trump och hela den konservativa, främlingsfientliga vågen som drar över världen för vår kollektiva skugga. Vårt samhälles skugga. Och det som har hänt nu, i det amerikanska presidentvalet, är att skuggan har kommit fram i ljuset. På allvar. Den är uppe på bordet och stirrar oss rakt i ansiktet. Samma sak har redan hänt, och fortsätter hända, i Europa och på många håll i världen. Det som har pågått under ytan länge; som har vuxit sig starkare i det tysta och fått bränsle av människors rädsla för förändring och längtan efter snabba lösningar har nu visat sig i hela sin skepnad.
Nu dyker skuggan upp i ljuset och visar hur svart den är.
Och när jag sitter här idag och försöker ta in vad som har hänt och vad det innebär, så känner jag, mitt i allt det mörka, att det är bra. För nu vet vi. Nu vet vi hur allvarligt missnöjet är hos väldigt många människor som har blivit missledda att tro att ett vi-och dom-tänk är räddningen. Som tror att bara-vi-kan-få-tillbaka-den-gamla-trygga-världen-igen-så-blir-allt-bra.
Kanske är det så att förändringen vi känner av i världen är så mycket större och djupare än vi förstår? Och att den främlingsfientliga rädslovågen snarare är en reaktion på den förändringen? Kan det vara så att det vi känner av är ett gigantiskt paradigmskifte som kan bana väg för en medvetandehöjning; ett uppvaknande i hela vår värld? Att det är därför mörkret reagerar så starkt? För det uppvaknandet kräver saker av oss. Att vi blir medvetna och börjar ta ansvar för vad vi gör mot varandra och vår planet. Att vi vågar förändras och ge upp en del av våra gamla vanor. Och det kräver mod. Inte helt bekvämt.
Så många väljer att sticka huvudet i sanden och hitta syndabockar istället. Dom väljer hellre att rösta fram seriefigurer som lovar snabba och enkla lösningar och att stänga ute dom där ’andra’ som upplevs som hot. Dom vill hellre stanna i skuggan och fortsätta lyssna på rädslan. På ett plan kan jag förstå det. För lyssnar vi bara på mainstream-media och ser bara det som pågår på ytan just nu så är det lätt att bli rädd.
Men. Jag är övertygad om att det finns mycket mer i vår värld som är ljust, bra och vackert än motsatsen. Många som väljer kärlek istället för rädsla. Fler och fler som aktivt väljer att öppna upp istället för att stänga till. I smått och stort. Lokalt och globalt.
Jag ser det hända överallt: Här i min by Film, där asylboendet och mötet med människor på flykt har blivit något som för oss samman och berikar våra liv. I USA, där människor nu går ut på gatorna för att visa att dom inte köper Trumps vi-och-dom-politik. Överallt finns exempel på människor som reagerar mot orättvisor och kliver utanför sin komfortzon för att hjälpa andra. Det finns kraft i det. Despotens order kan bara verkställas om någon tiger och utför den. Rädslan kan bara ta över om vi går med och låter oss tystas.
Det sägs att det är mörkast före gryningen. Att mörkret tycks så stort just nu kanske beror på att ljuset växer? Det som tycks som en gigantisk tillbakagång kanske är spiralen som vrider sig uppåt, varv för varv? Historien tycks upprepa sig när vi passerar, till synes, samma punkt varje gång. Men det är inte sant. För varje varv har vi lärt oss mer. Vi är inte där längre. Vi är här. Nu. På en lite mer upplyst plats.
Vi har alla både mörker och ljus inom oss och vi väljer vad vi ger kraft.
Jag väljer att tro att fler och fler ger sin kraft till ljuset.
