#metoo-Vågen av Kvinnlig Urkraft stiger

Den senaste dryga veckan har jag läst och läst. Och reflekterat. Över alla statusar i vågen av meetoo-berättelser och dess eftersvall.

Jag har blivit så berörd av allt mina medsystrar gått igenom. Sorgsen. Och arg. Och det har, som för så många andra, väckt minnen av min egen samling upplevelser av manliga ’övertramp’:

Från högstadiekorridorens förnedring med nedbrottning och tafsande via gubbsjuka skådespelarsnubbar i teaterns hiss till en märklig upplevelse med en manlig kund i butiken jag jobbade extra i: Allt gick väldigt fort och kändes lätt surrealistiskt. När den lilla lokalen tömdes på övriga kunder tog han chansen och bad mig komma in i butikens inre rum, delvis dolt från gatan. Jag tyckte han betedde sig märkligt, men slog bort det och tänkte, naivt, att han ville fråga något om sortimentet. När jag kommit tillräckligt nära tryckte han plötsligt in sin hand mellan mina ben. Sen hände allt blixtsnabbt. Jag blev chockad över kraften och vreden i min reaktion när jag smällde ihop mina händer så det skångade mellan väggarna och röt UUT, med armen pekande befallande mot dörren! (Hade jag inte blivit så chockad hade jag nästan tyckt att min reaktion var komisk) Min explosion chockande inte bara mig själv. Mannen lydde direkt och liksom rann ut genom dörren, snabbare än en kackerlacka kilar över ett golv. Allt var över på några sekunder. Jag stod kvar och skakade i hela kroppen. Och insåg att om jag hade riktat all den där kraften mot honom istället för in i mina egna handflator hade han flugit in i väggen…

Även om jag hade sk ’tur’ att inte ’råka värre ut’ så visade det för mig hur till synes ’lite’ som krävs för att överträda en annan människas gränser. Och hur starkt min kropp reagerade. Jag inser också att tack vare att det gick som det gick; att jag fick en chans att försvara mig och fick utlopp för allt som vällde upp så gick jag ur den situationen mer stärkt än traumatiserad. Men jag inser också att det så ofta inte går så. Och det har gjort att allt det jag läser nu verkligen tar sig in i mig. Samtidigt som jag inte ens kan föreställa mig vad många kvinnor (och utsatta män) gått igenom. Det blir obegripligt. Och så svårt att sätta ord på. Och samtidigt så viktigt att försöka, så att upplevelserna får komma upp och ut och får en chans att läka.

Men under flodvågen av berättelse ser jag också något annat. En röd tråd. En djupare berättelse om världens tillstånd. Jag har följt den där tråden ett tag. Och jag tror att allt det som händer nu är tecken på nånting som genomsyrat hela vår kultur på djupet under lång, lång tid och som nu är redo för för riktig förändring. Om vi använder det så.

Zoomar vi ut lite och ser det som händer i världen som ett uttryck för en obalans mellan två energiprinciper så blir det tydligt för mig vad som händer nu. Energiprinciperna jag talar om är den Feminina och den Maskulina. Som jag (och många med mig) ser det så har den Feminina principen varit förtryckt i årtusenden. Vi kallar det bla för det 'patriarkala samhället'. Mycket av obalansen i världen tror jag beror på det här förtrycket som konkret tar sig uttryck genom bl.a. förtryck av det kvinnliga könet.

Vi kan väl konstatera att varken vi eller Moder Jord mår speciellt bra av det här. Och nu tror jag tiden är kommen för en riktig förändring. På djupet. Det har bubblat länge. Vågen har samlat kraft och börjat stiga och kanske är det vi ser nu tidpunkten när fördämningarna brister? Dom gamla patriarkala strukturera börjar rämna. Och i dess plats har vi en möjlighet att börja bygga ett annat samhälle, baserat på balans och respekt för Naturen och för varandra, oavsett kön, etnicitet eller religon.

I allt detta har jag försökt samla tankarna och reda ut vad jag tror är viktigt och vad jag tror och hoppas på.

Jag tror på..

ett återupprättande av den essentiella kvinnliga kraften (yin) och att befria den essentiella maskulina kraften (yang) från sin skuggaspekt; på respekt för den kvinnliga urkraften och moder jord för män som kvinnor. Båda krafterna finns i oss alla och båda behövs, men i balans, och bristen på förståelse för den feminina aspekten tror jag är vad som bl.a. fattas vår värld.

För mig innebär det att uppgradera synen på vad som är viktigt i livet och vad som behöver komma först i ett sunt samhälle. Saker som respekt för vår jord, djuren och naturen. Respekt för oss själva och varandra. Att öppna upp för kreativa och intuitiva lösningar på världens problem. Omfördela resurser, så att dom kommer människor och inte maktstrukturer till gagn. Sann hållbarhet.

Jag tror på..

ett samhälle som lyfter dom ’mjuka värdena’ som vila, njutning och att ta hand om oss själva och inse att det inte är ’lyx’ utan nödvändigheter. För oss alla. Något som måste 'byggas in i livet' så att det kommer först. Lite som att ta på sin egen syrgasmask på planet innan vi hjälper vårt barn. Nödvändigt. Jag tror det gör oss till mer närvarande och välmående medmänniskor, föräldrar och medborgare. Hållbarhet inifrån och ut. I våra vardagsliv. Och att vi som lever i i-länder, vi som är priviligierade nog att kunna välja den vägen, ser det som ett ansvar och inte egoism. Att det är en möjlighet att göra skillnad för andra mindre priviligierade. För hur kan vi man ösa ur en källa som är tom?

Jag tror på..

sharing och läkning av allt detta som väller fram ut metoo-rörelsen. Ta vara på gåvan som finns under all smärta. Respekt och inlyssning. Vrede och sorg som får finnas, förkroppsligas och utryckas på ett sunt sätt av alla dom som drabbats. Sen hoppas jag på transformation in i försoning. Inte för att 'frikänna' förövarna utan för att offren, och i förlängningen alla, ska bli fria. Att förlåta betyder inte att godkänna handlingen eller beteendet utan att göra sig själv fri. Det vinner vi alla på.

Jag hoppas..

att alla kärleksfulla, respektfulla män kliver fram och står med oss för en bättre värld. Och att ni som vet att ni gjort handlingar ni nu inser inte var ok, reflekterar, tar ansvar och står med oss.

Jag hoppas..

att vi, i våra liv och i vårt samhälle, fortsätter föra samtal och hjälper kommande generationers pojkar att guidas in i respekt för kvinnor och personliga gränser. Och att vi guidar våra flickor in i respekt för sig själva och andra. Hjälper våra barn att hitta det unika i sig själva och stå upp för det. Jag tror inte människor med sund självkänsla har behov av att trampa över andras gränser eller skamma andra. Skam däremot föder bara mer skam.

Jag hoppas..

att det är slut med manligt berättigande och att 'sticka huvudet i sanden' vad gäller effekten av att inte lyssna in sin omvärld, och speciellt den kvinnliga delen.

Jag hoppas..

att vi kvinnor, ännu mer, börjar stå upp för dom vi är, SOM vi är. Säger vad vi vill ha och stöttar varandra i sant systerskap. Att vi vågar vara och leva hela vårt register av känslor och uttryck, från vrede till glädje och allt där emellan. Kom ihåg att vi är, kanske, den mest oanvända naturresursen på jorden, för att parafrasera Regena Thomashauer! Inget mer 'snäll, tyst och till lags’. Jag tror världen börjar bli redo för allt vi är och kan vara: vilda, mjuka, oförutsägbara, starka, sårbara och kraftfulla. Samtidigt. Det kan verka mycket, men outtryckt kvinnokraft är det som inte funkar. Och män: Möt oss! :) Åk med vettja! Tips: Vi kvinnor är så mycket roligare när vi är autentiska, och tända på livet. (Utvilade är också en bra grej.. ;)

Urvrålet har väckts. Vågen stiger. Det är bara att lära sig surfa. Nu skapar vi en bättre värld. Utan hämnd eller skammande.

Feminin och Maskulin essens i balans.

Tillsammans.