Om att ta språnget…..och nya vinklar.
Plötsligt händer det.
Igår hade vi en dag när båda kunde arbeta hemifrån. Äälskar dom dagarna! Vi vaknade ganska tidigt och gick ner i salongen för att meditera. Det blev en lång meditation, för vi hade tid. Efteråt kändes morgonen magisk. Solen började gå upp och dom frusna dropparna på fågelbuskens grenar utanför fönstret skimrade som upplysta inifrån.
När jag tittar ut på den stora busken full av kvittrande fåglar ser jag att det nästan är slut på fågelfrö. Medan Lennart tänder i köksspisen och börjar duka fram frukost går jag ut med frukost till fåglarna. På väg tillbaka till köksdörren ser jag i ögonvrån en häst nere vid hagens staket. Det är Cesar, grannens godisgris, som har sett mig komma och därför ställt sig vid staketet med en förhoppningsfull uppsyn. (Ja, han lyckas med det, fast han är en häst..;) Han tycker tydligen att jag ska göra mitt jobb som ställets ’godistant’ och hämta nåt gott. Jag går in och ber L om några äpplen. När jag står i dörren mellan köksfarstun och köket slås jag av hur makalöst hemtrevligt det är med brasan sprakande och tända ljus. Jag inser att jag aldrig har stått just där och sett köket så.
Jag går ut med äpplena till hästarna och på väg tillbaka slås jag av en annan vy: Huset från baksida, med röken som trivsamt stiger från kökets skorsten. En mening tar form i huvudet: ’BOR jag här?’ tänker jag. Ända sen jag flyttade hit har jag försökt att verkligen fatta det, men det har inte riktigt sjunkit in. Nu får jag plötsligt en bild, i blixtbelysning, av mitt gamla liv i Hornstull. Jag ser mitt hus och lägenheten; mitt älskade Örnnäste, liksom inzoomade i Google Earth. Jag får, för ett ögonblick, GREPP om det. Det livet, som jag på så många sätt älskade, men en dag helt enkelt var klar med. Och så tittar jag upp på vårt hus igen, på Prästgården, det vänliga, gula huset, som omfamnat oss så varmt, och för ett ögonblick får jag grepp om det med. Vi BOR här. Detta är vårt liv. En sån här morgon. Det händer kanske inte varje vecka, men ibland. Det är en del av vår vardag, allt det här. Naturen. Djuren. Lugnet. Och inget av det fanns ens i min vildaste fantasi när jag valde att ta SPRÅNGET. Jag visste bara att jag längtade till landet och jag inte vill fega ur och göra det halvvägs, när huset dök upp och chansen kom. Jag ville våga hoppa. Och det gjorde jag. Och all denna rikedom, detta lugn, denna magi, har blivit en del av mitt liv. För att jag vågade.
Jag tänker på det nu, för nu känns det som jag står inför ett annat stort språng. I mitt yrkesliv. Jag har laddad länge och tagit många, små steg. Testat om isen bär; bit för bit släppt taget om gamla bilder av ’hur det ska vara’, om ’vad som är möjligt’. Dom senaste åren har jag letts i en riktning jag först inte riktigt förstått, och tänjt och tänjt på min komfortzon åt alla möjliga håll. Hela tiden har jag fortsatt att utforska livet och förkovra mig i det jag är mest nyfiken på av allt: Vad vi egentligen gör här på jorden och hur vi kan hitta sätt att leva den högsta versionen av oss själva. Leva vår sanning inifrån och ut.
Och nu känner jag så tydligt, med det här årsskiftet, att det väldigt snart är slut på ’förberedelsefasen’. Det börjar bli dags att ta nästa stora språng och våga omsätta allt det jag har lärt mig i handling. Pusselbitarna har börjat falla på plats och en bild av var jag är på väg och vad jag verkligen vill börjar äntligen framträda. Avskjutningsrampen är snart färdigbyggd och raketen börjar bli klar för avfärd, som ett medium sa sa till mig för inte så länge sen… ;)
Och även om det här annalkande språnget känns nytt och okänt, som varje språng jag stått inför har gjort, så kan jag se mönstret tydligare nu: Ja, det ÄR extremt läskigt att kasta sig ut, i vad som känns som det okända. Men varje gång jag har gjort så har jag landat på fötterna. Och ju mer jag vågat har jag faktiskt vunnit. Så kanske är det så att den här starka känslan jag har av att ’snart är det dags’ faktiskt betyder att Tillvaron vill att jag ska ta SPRÅNGET och kommer att stå där och ta emot mig? Jag tror det. Och att det som väntar om jag vågar inte ens går att föreställa sig här, från den punkt där jag nu befinner mig?
Så det finns helt enkelt ingen väg tillbaka; när tillvaron säger ’Hoppa’, så gör jag det. Igen.
