Att vibrera upp sig

Fredag.(som blev lördag) Bloggpost. Commitment.

Var på stan hela dan igår. Spännande möten och ny frisyr! Blev uttråkad på mig själv, så rätt var det var klev jag ut på gatan med lugg. Saknade mitt trollhår.. Så kan det gå. Och det blev en strålande dag i slaskhalkan.

Men det var nära att det inte blev det. Jag blev ovanligt varse ett sånt där litet vägskäl igår morse, när det kunde barkat åt ett annat håll. Trivialt, men ändå inte.

Jag är en person som varit rätt ’lättsvängd’ i humöret och fortfarande kan vara det. HSP.are som jag är… så är jag en ganska tunnhudad person som tydligt känner av stämningar och energi. Det har många fördelar, men en ganska stor nackdel: Allt går rakt in i mig och mitt humör påverkas såklart. Det kan svänga rätt rejät om mig… (fråga min stackars make.. haha) MEN, det coola är att jag för varje dag som jag mediterar (vilket numera faktiskt är varje dag, oftast två gånger) så märker jag att jag blir mer jämn. I humöret alltså. Liksom mer tålig. Ungefär som om min stress- och känslotröskel har blivit mycket högre, så att vågorna därutanför inte kan slå över lika lätt. Eller som Emily Fletcher, som lärt mig meditera, förklarar det: Ju mer vi mediterar desto mer som vatten blir vi: Drar någon en kniv genom vatten så blir ’skåran’ mycket djupare än om man ristar i ett stenblock. Skillnaden är att ’skåran’ i vattnet försvinner nästan direkt, men skåran i stenen blir kvar lägge. En känslomässigt stel, sluten och stressad person är som stenblocket, en meditatör som vattnet: Vi känner kanske mer och djupare, men får förmågan att att låta det gå rakt igenom oss. Vi kan känna djupt utan att få djupa ärr och fastna. Det är verkligen en helt fantastisk känsla, och väldigt praktisk! Jag behöver inte längre trilla ner i olika känslohål som oftast beror på något annat, utanför mig. Antingen går det igenom mig snabbare och utan att göra så djupa märken, eller så hinner jag välja.

Som igår morse. Det var en liten bagatelllgrej: Jag kommer ner för trapporna mot T-banetåget från Stockholms Central och gör den där ’Stockholmsklassikern’; ser att det står ett tåg inne som strax ska gå och per automatik försöker jag hinna med det, inte för att jag egentligen har så bråttom, utan ’bara för att’, antar jag. (För nån som bott 12 år i Stockholm så sitter det mönstret tydligen kvar ett tag.. ;) Klassikern fullbordas med att jag (naturlligtvis) får dom stängda dörrarna i ansiktet. Gahhh. Automatikirriterande i min värld. Bara på reflex. Så även idag. Irritationsvågen sköljer över mig och jag håller på att ge efter när jag kommer på det: Vänta nu? Behöver jag verkligen det? Jag vill inte vara där. Jag vill ha en ljus dag i Stockholm. Vad spelar det för roll? Jag tar nästa. (Som visar sig komma om 1 minut..) Och så började jag andas. Ner i hjärtat och bara stannade där. Efter nån minuter var jag igenom vågen av känslokemikalier som rusat genom kroppen. Jag hookade aldirg på den frestande känslan att dras med och gå igång, känna mig dissad och starta upp en neggoloop i huvudet. Jag klarade det! Lagom tills nästa tåg rullade in hade jag fått tillbaka jämnvikten, släppte taget om irritationen, klev på tåget och åkte mot mitt första möte med en ljus känsla i sinnet. Och den blev så mycket ljusare av min lilla inre vändning. Det är en väldigt stärkande känsla för en känslomänniska som jag, som tidigare så lätt trillade i diverse ’neggohål’.

Jag hade sen en strålande dag på Stockholm isslaskiga trottoarer, som förstärktes med lite ljuvlig musik från filmen ’The Best Exotic Marigold Hotel’ som vi såg om häromdan…. Hela dan blev lite som en Bollywoodfilm…

Och det var mitt lilla val i morse som tippade den åt rätt håll. Ett litet, men ändå stort vägskäl, en fredag i februari. :)