Scenlängtan

Ok. Jag börjar med en varning för lång text. Och så hissar jag både den priviligierade egoflaggan och i-landsproblemflaggan. Men jag behöver skriva det här. Och tydligen dela det. Så. Då var det sagt.

Idag är jag lite ledsen. En liten, vag tyngd vilar i mig. L har åkt till stan för att titta på ett rep på en av dom stora musikalerna som har premiär i Stockholm i höst. Han ska jobba lite i orkestern. Det råkar också vara den senaste (eller sista?) musikal jag gjort audition till.

Det är så dubbelt det där, fortfarande. För jag älskar verkligen vårt liv här. Jag har idag en hel lördag i vårt underbara hus, och massor av roligt jobb. Flera malas ska göras för leverans till min första återförsäljare. Hur skoj som helst! Jag kom just in efter att ha pysslat med alla våra pelargoner på verandan och med den ljuvliga grönskan av tomat, chili, örter och medelhavsväxter vi har på altanen. Stått och ansat och vattnat i morgonsolen. Jag älskar det! All frihet jag har. Allt utrymme. Skönheten och lugnet omkring mig. Helt ljuvligt.

Det har jag längtat efter. Att få mer utrymme. Utrymme att skapa själv.

Mitt nya liv har också så mycket större flexibilitet. Lyxen, som många tar för given, av kvällar och helger som kan användas till att träffa familj och vänner och tid att resa på ett annat sätt. Det kan verka självklart, men ett liv ’vid teatern’ ger inte, under säsongen, så mycket utrymme för det. Och det är ok. Det är en del av arbetet.

Men jag saknar scenen ibland. Och jag saknar min teaterfamilj. Mina fina scenkollegor.Förutom den magiska, och faktiskt ojämförliga, känslan av att gestalta en roll på en scen, genom skådespeleri, sång och dans, och få kontakt och flow med en publik, så är det känslan av samhörighet i en ensemble det jag saknar mest. Liret. Leken. Det verkar som att, när man en gång har fått ’teatern (och filmen) i blodet’ så finns den där. Resten av livet. Hur mycket man än kan streta emot ibland. Så är det nog för mig. Trots att det är så mycket med allt runtomkring, och hur ’branschen' ibland funkar, som jag inte saknar, så finns den där ibland; känslan av att nåt ändå fattas, när jag inte stått på en teaterscen, eller framför kameran, på ett tag. En saknad efter arbetet, repprocessen och sen det magiska mötet med publiken. Och gärna tillsammans med andra. Att jobba, bolla och leka i en repsal och på scenen, tillsammans. Det är fantastiskt.

Jag längtar också, med skräckblandad förtjusning, efter att sätta tänderna i min nästa soloföreställning. Att göra en egen föreställning och stå själv på en scen och driva en föreställning var bland det läskigaste och mest fantastiska jag gjort. I lika delar, skulle jag säga. Och bland det jobbigaste. Så det har tagit några år för mig att ens kunna tänka på att göra det igen. Men nu känner jag, utifrån min nya utsiktsplats här uppe i vårt vänliga hus, med MIN plattform under fötterna, att jag börjar bli redo igen. Och sugen.

Allt detta är säkert precis som det ska. Pausen från musikalscenen har varit bra, precis som lite distans till underbara, men ibland ängsliga, Stockholm. Det där spacet har verkligen öppnat upp för min egen kreativitet och skapande. Precis det jag ville med det här språnget. Utan att veta exakt hur det skulle bli så klart. Men nu känner jag att jag längtar till scenen; mer film och skådespeleri igen. Mer sång. Både i egna projekt och tillsammans med andra.

Jag har fullt upp även denna säsong. (Eller läsår, som det heter i min nya värld ;) ) Och dom senaste åren av undervisning i dans, teater och arbete med flera regiprojekt har varit helt galet utvecklande och stärkande. Jag har gjort och vågat så mycket jag aldrig hade en aning om att jag var kapabel till: Jag har vågat leda, inspirera; knyta ihop skapande med personlig utveckling och healing, som jag har drömt om att göra. Jag har jobbat, och jobbar, med barn, unga och funktionsvarierade och känt att jag faktiskt gjort en insats här och där. Otroligt givande och roligt! Det är jag så tacksam för. Och jag kan se att det är precis som det ska. All denna erfarenhet kan jag nu hälla ner i en massa olika saker. Vilket jag ska även detta läsår, med flera nya projekt framför mig som jag är supertaggad inför.

Men jag vill också slänga ut en tråd i tillvaron och bjuda in möjligheten att kliva in igen, i teaterfamiljen. (Om jag nu ens har ’klivit ut’?) Kanske lite längre fram? Om det är meningen. När det är läge. I kombination med det jag gör nu. :)

För jag finns här.

Tror bara jag behövde säga det.

Det känns faktiskt redan bättre. Stina snusar i fåtöljen bredvid och det har blivit dags att skapa dagens första mala. Dags att lämna över detta ego-ilands-problem till TIllvaron och njuta av en underbar lördag i kreativitetens tecken…

Tack för att du lyssnade. ;)