Uppgradering - Anna - version 5.0

För en månad sen fyllde jag 50. I vår kultur en så kallad ’milstolpe.’ För mig: både viktigt och oviktigt. Men jag har ganska länge tänkt på min stundande 50-årsdag som en sorts ’Portal’. (Japp, det ordet har dykt upp tillsammans med en bild av en jättestor portal mitt ute på en sluttning ner mot havet…fråga mig inte varför..😉 Jag har också tänkt på det här året; 2020 som en sorts nystart. Och så kändes det faktiskt när jag symboliskt skiftade över till nya siffror. Densamma men ändå lite ny. Stående inför ett nytt landskap utan karta. Skönt kände jag. Jag har genom åren ganska mycket lyckats släppa taget om behovet av att ’checka de vanliga boxarna’ och känner mig rätt fri att uppfinna min egen väg nu. Jag blev firad i helgerna tre av fantastiska människor omkring mig; min käraste, min familj och ett gäng tokiga (i ordets bästa bemärkelse 😉) väninnor. Vi firade livet! Precis som jag önskade.

Samtidigt var det som om ’portalen’ jag gick igenom förvandlades till en tunnel. Det var så det kändes. Landskapet jag anat var fortfarandet höljd i dunkel. En känsla av väntan.. på något..

Föga anade jag… att jag skulle sitta och skriva detta en månad efter min födelsedag i en sorts Corona-storm… Wow!

Japp, nog gick jag igenom en portal alltid. Fast inte bara jag. Och tunneln som tog vid var inte bara min. Det är som om hela världen nu går igenom en sorts tunnel. Frågan är vad som väntar på andra sidan…? När stormen har lagt sig. Hur kommer landskapet att se ut? Jag antar att det beror på oss. Oss mänskor. På denna planet.

Nu när den första förvirringen börjar lägga sig en liiiten smula, även om vi fortfarande är mitt i stormen, så börjar jag fundera på vart vi är på väg?

Även om vissa, inom vård, skola och service, jobbar hårdare än någonsin, så har världens profitmotor saktat ner ganska rejält, på gott och ont. ’Ont’ för att det innebär en enorm ekonomisk stress för så många; osäkerhet och oro inför framtiden, framför allt för frilansare i stort och inte minst för oss i kultur- och nöjessektorn. En marknad som dyker. Hela branscher hotas. Vad blir kvar när dammet har lagt sig?

Men kanske ’gott’ för att det här nedsaktandet också verkar innebära andra saker: En god sak är att vår planet tycks ha fått lite respit.. Plötsligt återvänder dom vilda djuren till platser dom tidigare övergivit pga av människans förorenande framfart: Delfiner simmar i Venedigs nu klara kanaler; känsliga fågelarter återvänder till reservat som dom tidigare flytt..

En annan är att för oss människor har det har också inneburit att vi alla, på olika sätt, fått lite tid att reflektera när konsumtionshjulen saktat ner. Vad är egentligen viktigt när vår trygghet, och för vissa, våra liv plötsligt känns hotade? Är det verkligen att kunna skaffa den senaste prylen eller är det att mina åldrande föräldrar mår bra? Vad vill jag egentligen lägga min tid på om jag får välja? En ’lukrativ och framgångsrik karriär i samhällets ögon’ eller ett arbete jag älskar? Mer övertid på jobbet eller mer tid över? Mer häng med familj och vänner, kanske? Det viktiga för just oss tar form. Att få leva vår sanning. Med inställda frilansgig och mer tid över, känner jag själv, lite förvånat, ett nytt lugn breda ut sig i mitt liv. Plötsligt blir det mer tid för både egna, kreativa projekt som fått vänta, för trädgårdsarbete, för samvaro med min käraste och…VILA. Min nyttotänkande ’arbetshjärna’ börjar äntligen tystna och jag känner hur mitt nervsystem varvar ner trots mindre frilansinkomst..

Ytterligare en är att vår längtan efter gemenskap blir tydlig. Och en önskan om att vara till hjälp. Människor bryr sig om varandra och tar hand om varandra på ett nytt sätt, både familjer, vänner och grannar. ’Social distansering’ visar oss hur sociala vi faktiskt är. 😉

Och när vi plötsligt måste finna oss i att vi inte kan förflytta oss, träffas och resa hur vi vill, reflekterar iallafall jag över hur lätt det är att ta vår vanliga frihet för given: En kväll på stan med vännerna (utan att hålla en meters avstånd), ett teaterbesök, en konsert eller att kunna resa till ett annat land när vi vill och ta del av deras kultur… En frihet att värna om och uppskatta.

För när kan vi göra det obehindrat igen? Kommer vi kunna göra det? Och vem bestämmer det? Hur vill vi leva? Vad vill vi lägga vår kraft på? Det är tankar som dyker upp i mig just nu.

Det finns, som alltid, så många åsikter om vad denna ’pandemi’ egentligen är, hur den startade och vad den kan innebära framöver. Jag har haft mina egna tankar om det dom senaste veckorna, och då kan det bli väldigt deppigt, känner jag. I mina mörkaste stunder har jag upplevt den här Corona-cirkusen som en dystopisk film eller serie.. 😉 Vad är det som pågår? Varför skaver det så? Vad är det som känns så oproportionerligt och som om vi inte får veta hela sanningen? Vad rullas ut, utanför blickfånget, när världen är upptagen med att ha panik? Varför kändes det som en overklig katastroffilm i början? Scener ur ’A Handmaid’s tale och ’Hunger games’ flimrar förbi… Jag är personligen inte rädd för själva viruset, utan för vad som kanske ligger bakom eller kan följa i dess spår…

Men jag vill inte lägga min kraft där. Jag tror att ’rädslans virus’ är det värsta av allt, oavsett vad vi är rädda för. Det gör oss bara kraftlösa och handlingsförlamade. Och möjliga att kontrollera..?

Och så inser jag att, vare sig det ligger nåt i den rädslan eller inte, så är det bara EN berättelse, med en väldigt låg frekvens. Det finns många fler. Mycket högre och ljusare. Och det är VI som väljer vilken berättelse vi vill fokusera på och därmed ge vår kraft. Vilken värld vill vi ha? Vad ska vi använda den här uppgraderingen till? Det är upp till oss.

För långt innan denna Corona-storm blåste upp var det väl ganska uppenbart att vår värld styrs av värden som inte är hållbara. En del av den här uppgraderingen, för mig, innebär att vi måste börja se världen på ett nytt sätt och uppgradera vårt sätt att ta ansvar. Jag tror vi står inför ett vägskäl och precis just nu har vi en öppning…

Så kan detta vara en chans till en ’re-set’? Jag väljer att se det så. Jag väljer att tro på oss mänskor och vår kapacitet till sann förändring. I det här lilla fönstret som öppnades när ekorrhjulet saktade ner lite, så kanske vi, var och en på vårt sätt, kan hitta vårt bidrag till en sundare värld? En liten handling i taget.

För många är detta en tung och stressande period med utebliven inkomst och oro inför framtiden. För människor i riskgrupperna är det en skrämmande period. Ingen av oss vet när vi kan börja återgå till det ’normala’ igen och hur det ’nya normala’ kommer att se ut… Och därför tror jag att vi behöver varandra mer än nånsin nu.

Så vart vill vi gå härifrån? In i ett mer kontrollerat samhälle, med massor av teknik och algoritmer som styr våra liv, eller hitta en balans och samtidigt fördjupa relationen med Moder Jord och börja ta vårt ansvar? Börja förstå vilken enorm GÅVA det är att leva på denna planet och vilka rikedomar hon erbjuder oss?

Tänk om mänskligheten kan ta den här krisen/möjligheten och våga tänka och göra nytt på riktigt? Ta all den här kärleken och omtanken som spirar överallt och bara öka! Tänk om ljuset som jag tror bor i oss alla, kan tränga igenom och sprida sig över världen, snabbare än viruset? Tänk om fler och fler vågar stanna upp och lyssna inåt, till sin egen och jordens sanning: Hitta sin egen gnista, sprida den och omsätta den i handling.

Tänk om det här ÄR en ny början, inte bara för lilla Anna som råkade fylla 50 detta ’pandemins år 2020’, utan för världen? En uppgradering.

Jag väljer att tro det.

​​SMLXL