Lov att landa. Tid att skapa.
Plötsligt fick jag lov! Lov att vara och lov att skapa. Och dessutom en plan för övertiden jag samlat på mig. Med mer luft i höstschemat och detta obrutna höstlov! Lyx. Lugnet omfamnar mig och får mitt nervsystem att varva ner igen.
Och plötsligt kommer spacet; space for art i Art of Space AB.. ;) Utrymme. Plats för konst. Jag får upp idéer och får lust att göra dom. Det känns möjligt. Som om tiden finns. Gränssättningen har gett mig en känsla av gränslöshet igen. Hjärndimmorna lättar och den vaga känslan av outtalat hot, som uppstår i mig av för mycket stress, släpper.
Plats för tankar. Att tänka en tanke till slut. Plats för skrivande. För texter som tar tid.
Och det var ju anledningen till min flytt ut hit: Tid och plats. Att få plats för skapande. Både bildligt och rent fysiskt; med mer utrymme att göra saker. Ett helt rum att skapa i och sen kunna stänga dörren om. T.o.m. en potentiell ateljé att inreda när resurserna kan läggas där. Lyx.
Också frihet från mina egna krav. Jag la ett litet avstånd mellan mig och storstan och mina egna krav på en specifik och s.k. ’lyckad karriär’. Det blev så tydligt att det inte längre var min väg. Gudinnan ville ha mig till annat, tydligen. Hon ville ha mig här. Och nu lyssnar jag.
Tänk vilken lyx ’tid’ är i vårt samhälle… Eller vår uppfattning om att ’ha tid’. Och är det något som denna märkliga kris har givit, vissa av oss, så är det en känsla av mer tid. Hjulen har saktat ner och kraven på att sprida ut sig har minskat. Iallafall känns det så för mig. Jag har haft ett enormt intensivt halvår, i projektet jag jobbar med, och i mig själv, men att resor och vissa krav har minskat har ändå hjälpt. Långsamt har jag landat här. Där jag är.
I Prästgården och i trädgården. Med fötterna i myllan. Den reslystna vagabonden i mig har fått ge plats för den mer inåtvända odlaren och aspirerande konstnären. Jag har fått en fördjupad respekt för det lokala, för egenodlat och handgjort, för gräsrotssamverkan. Allt eftersom krisen har fortskridit har jag insett att det är en del av vägen framåt: I det lilla bygger vi det stora. Det är i mötet mellan människor det händer. I vår fördjupade respekt för naturen och i samarbetet med Henne.
Plats för människan. För hela människan. Plats för naturen och djuren. För oss alla att blomstra.
Jag har haft en vindlande och lång resa i mig själv detta halvår och är mer besluten än nånsin att arbeta för en bättre värld. På mitt lilla sätt, från mitt lilla hörn av världen. Det här spacet är en liten nystart som ger mig en chans att smälta allt. Och tid att börja bygga en plattform, både utifrån vår plats här och på nätet. Det är min förhoppning och min plan.
Och nu: Lov. Lov att landa; att formulera och expandera. In i nästa kapitel.
